Jugoslavien
under bomberna
Nr 98
Jan
Øberg
Bristen på medkänsla och solidaritet med de
elva miljonerna medborgare i dagens Jugoslavien, vars
samhälle dag för dag förstörs, är
lika förvånande som beklagansvärd. Jag minns
hur humanister inom kultur, vetenskap, politik och medier
flockades till Sarajevo när den staden
förstördes. Journalister vallfärdar nu i
hundratal till Makedonien och Albanien på goda
grunder och till NATO:s presskonferenser. Men
få tycks vara motiverade nog att själva vilja
uppleva och rapportera hur det känns att vara objekt
för den värsta militära, ekonomiska och
sociala förstörelsen i Europa sedan 1945.
Var är de som tycker Jugoslavien är en
diktatur? De tvärsäkra håller sig hemma. Var
är förkämparna för mänskliga
rättigheter när NATO på det grövsta
bryter mot dem? Var är humanisterna när en
europeisk huvudstad och en kulturnation går under i
urskillningslöst västligt våld? Var är
de intellektuella när en handfull megalomaniska ledare
åtar sig att köra en propaganda som skulle
få sovjetkommunismen att blekna av avund, när
demokratiska stater talar som med en enda röst utan
dissidenter?
Så mycket om humanism, intellektualism och
civilkurage mot slutet av det 20:e seklet.
Även om det är krig i Jugoslavien är det
fullt möjligt att resa dit, fritt träffa vem som
helst - regeringsföreträdare, oppositionella,
intellektuella, fredsaktivister, medier. Jag har gjort det.
Som vittne till NATO:s bombpolitik skäms jag på
min kulturkrets' vägnar. Jag beklagar den relativa
likgiltigheten och följsamheten bland våra
opinionsbildare, beslutsfattare och medier.
Bombningarna har pågått i 70 dagar. Vi
är på väg mot ett storkrig i Europa.
Tusentals dör, såras och lider på annat
sätt. Men de råkar bo i Jugoslavien, de flesta
råkar vara serber. Så, varför bry sig.
Säg mig, kan detta förklaras som annat än
90-talets utgåva av teorien om "Untermenschen"?
Det är skrämmande att även intellektuella
tycks oförmögna att hålla mer än
två boxar i huvudet samtidigt: om man är mot
NATO:s bombningar måste man vara för Milosevic
eller "pro-Serb". Om man reser dit stödjer man
automatisk regimen och är illojal med NATO. De som
gömmer sig bakom dessa banala dikotomier är
medansvariga för det barbari som utförs på
Balkan. Herregud, varje taxichufför man åker med
har bättre intellektuell förmåga. En som jag
for med berättade galghumoristiskt: "Vi har bara
två problem här: 12 år med Milosevic och
NATO:s bomber, bortsett ifrån det är allt helt OK
här!" Jag anser att det är möjligt att vara
emot allas våld - Belgradregimens, albanernas och
NATO:s. Alla sidors våld har gjort allting mycket
värre och en lösning i praktiken omöjlig. Jag
anser att det är möjligt att beakta och respektera
alla folkslags lidande - varje människas lidande i
dagens multietniska Jugoslavien - albaners, serbers,
ungrares, kroaters och de övriga tjugo folkslagens.
Jag ser bomber och kryssningsrobotar falla genom den
stjärnklara natten. Vi önskar oss molntäcke
och regn. Bomberna faller med "succé" som NATO:s
talesman uttrycker det varje dag klockan 15:00. Jag hör
krevaderna som en helvetets åska. Jag känner hur
byggnaden där jag befinner mig och marken under den
skakar. Jag hör sirenerna på förmiddagen,
på eftermiddagen, på kvällen, i skymningen,
på natten. NATO låter ingen sova länge. Jag
känner vreden inom mig, den yttersta
meningslösheten, min egen maktlöshet och
förödmjukelse inför denna väldiga
high-tech destruktion och tänker: detta är min
kultur, det är mina politiska ledare som står
bakom eller stödjande tiger. Man måste VARA
här för att förstå detta vansinne och
dess effekter.
Jag vandrar omkring i Belgrad och Novi Sad, i
fläckvis surrealistiska landskap av ödelagda
byggnader, kulturföremål, ministerier,
polisstationer, skolor, hotell, radio- och tv-stationer och
ambassader. På väggarna ser jag svart-vita
dödsannonser. Här finns blommor och ljus,
hälsningar. Oljeraffinaderiet i Novi Sad brinner
fortfarande, tre veckor efter det att bomberna föll.
Vad som för inte länge sedan var stora träd
är nu små förkolnade trästubbar. Jag
vet att det inte är samma sak, men mot bakgrunden av
förvridna stålkonstruktioner associerar jag till
bilder av Hiroshima.
Livet blir svårare dag för dag. Det är
det som är meningen. Bor man i närheten av
sannolika bombmål sover man inte hemma. Man köar
i timmar för cigaretter, medicin eller tvättmedel.
Man vårdar de gamla på ett annat sätt -
eller planerar hur de, om möjligt, skall kunna
evakueras. Hur kan man ha barn här, särskild i
närheten av Batanica-flygfältet och Rakovica
där den kärnvapensäkrade kommandocentralen
ligger. NATO har hamrat på dem i stort sett varje
natt. Barn, ungdomar - och alla djur - präglas för
livet. Är pappa mellan 18 och 65 kan det komma en
inkallelse vilken dag som helst. Löner och pensioner -
under existensminimum - kommer, månader för sent.
I mindre städer med en enda stor sönderbombad
fabrik är framtiden redan förbi. Och
ändå ser jag också inslag av normalitet. I
Belgrad finns blomsterarrangemang, caféer, varor i
butikerna, man flanerar på gågatan Knez Mihajlo,
småungar springar nakna ned i fontänen
utanför Hotel Moskva. Vårklädda kvinnor och
män ger fan i såväl det löjliga
bombföretaget som Milosevic och bristen på en
framtid och kramas och kisar mot solen. Man
försöker glömma för en stund - sedan
hörs sirenen. Man låtsas som ingenting. Terrorn
ska inte få tag i alla, ett tyst kollektivt
motstånd: låtsas som inget, det är för
dumt!
Bombingarna gör inte Milosevic mer populär.
Folk är alldeles på det klara med att detta krig
kunde ha undvikits om regeringen kommit på något
annat än att ständigt öka förtryck och
våld i Kosovo-provinsen. För bara drygt ett
år sedan hade man en folkomrösting där
så gott som alla sade sig vara emot utländsk
inblanding - också rent civil - i denna inre
angelägenhet. Men även med det mandatet gjorde
Milosevic och Co. absolut inget för att
åstadkomma en reell lösning. På samma
sätt förhöll sig senare den kosovoalbanska
armén och västvärlden: de trodde alla
på våldet som lösning. Återigen
får vanliga människor - som alltid - betala
priset för denna historiens evigt upprepade
dåraktighet.
Bombningarna utplånar varje opposition. I krig
riskerar varje folkligt yttrande, varje gatudemonstration,
varje freds- och demokratikamp stämplas som
förrädisk "femte kolonn".
Folk är rädda. Det civila samhället fick
inget stöd under Milan Panic 1992-93. Väst
upprätthöll sanktioner och isolering. De
oppositionella fick inget stöd ifrån Väst
när 1,5 miljoner demonstrerade månad efter
månad 1997. Nu utplånas de tappra resterna - de
som inte har flytt. På BBC hör jag en morgon
att"serbiska källor" - som vi ju inte kan lita på
- "hävdar att ett sjukhus har drabbats." Här nere
är det rätt klart vad sanningen om den slags saker
är. Sanningen finns alltid, lögnen måste
däremot konstrueras. I detta land i krig finns det
relativt sett mindre mediepropaganda än i den fredstida
fria pressen i väst.
Holland gav - korrekt - inresevisa till albanska
flyktingar så att de kunde delta i den stora
fredskonferensen i Haag nyligen. Ingen serb fick
däremot visum. NATO har därtill pressat Eutelsat
att stänga för serbisk TV. Vi i väst ska inte
kunna höra och se konsekvenserna av vårt eget
massmord och massförstörelse. För inte
länge sedan kunde en massaker med 45 döda
uppröra en hel värld. Efter 70 dagars krig har
NATO, enligt bl a det engelska försvarsdepartementets
talesman, sannolikt ansvaret för ungefär 10.000
döda jugoslaviska soldater och - enligt jugoslaviska
myndigheter - över 2.000 civila döda och
många gångar fler sårade och lidande.
Så skapas "fred" av den civiliserade världen
år 1999. Med få undantag tiger Sverige. Hur
länge?
Belgrad och Novi Sad i slutet av maj
© Jan Øberg
|