UD bör
offentliggöra Rambouillet-dokumenten
Nr 97
Jan
Øberg
När Jugoslavien och dess Kosovo-provins i dessa
veckor bombas är det en unik och ödesmättat
begivenhet i Europa och i internationell historia. Danmark,
Norge och många andra är i krig. Det
mänskliga lidandet och den skapade humanitära
katastrofens omfattning motiverar extraordinära
insatser. Vi upplever nu Balkan-dramats 8:e akt.
Akt 1 - Konfliktens ekonomiska rötter. Vi
börjar i 70- och 80-talets förändringar i den
globala kapitalismen som medförde att industrigrenar
som Jugoslavien byggde sin välfärd på -
såsom elektronik, textilier, skeppsvarv, bilar och
vapen - flyttades till låglöneländer i
Asien. Det hände efter oljekrisen och stoppet för
arbetskraftinvandring i Europa - viktigt i och med att 15%
av landets BNP kom härifrån. Därpå
bröt Jugoslaviens blandekonomi och
självförvaltnings-system samman.
Akt 2 - Inre social kris och yttre ekonomisk
intervention. Nu följer social och ekonomisk
nedgång, avskedanden och anpassning till
Världsbankens och Valutafondets krav. Sistnämnda
krävde att hänsyntagandet till etnisk balans
slopades i Jugoslaviens finansinstitutioner och
omfördelningsfond. Klyftan i levnadsstandard mellan
Slovenien och Kroatien å ena sidan och Montenegro,
Kosovo och Makedonien å den andra sida växte till
10:1. Även om stora belopp omfördelades till
Kosovo så blev också Serbien fattigare medan
albanerna investerade en del av biståndet - i
Makedonien. Innan ridån går ned för denna
akt gråter miljoner vid Tito's begravning.
Akt 3 - Kommunismens sammanbrott och trauma-mobilisering.
När det går illa ska någon ha skulden.
Obearbetade trauman från Andra Världskriget
aktualiseras. På den socio-ekonomiska kollapsen
följde nationalismens uppgång. Mot slutet av
3:akten faller kommunismen och Sovjetunionen samman.
Jugoslavien var visserligen inte ett vanligt kommunistiskt
land men det uppstår ett politisk vakum. Det fylls
olyckligt nog av en västvärldens krav på
snabb övergång till mångpartisystem som -
tillsammans med de andra centrifugala krafterna - slungar
landet ut i en konstitutionell kris.
Självdestruktionen med krig i Slovenien och Kroatien
de föregående akter. Det är ungefär
här folk tror att problemet började, alltså
1991. Det internationella samfundet tror att problemet
ligger i parternas användning av VÅLD. Det
innebär att ingen gör något för att
diagnosticera eller behandla de underliggande KONFLIKTER,
som har ackumulerats och som är ORSAKEN till
våldet.
Akt 4 - Det internationella samfundet kommer in på
scenen. Efter de för landet skadliga effekterna av
kapitalismens utveckling och kommunismens avveckling bidrar
väst nu effektivt till att landet bryts ner i sina -
förmodade - beståndsdelar. Etniskt rena stater
skapas ur multietnicitet. Erkännandet av Slovenien och
Kroatien i strid med alla europeiska princip etablerar tre
mönster i västlig såkallad
konflikthantering: a) total ignorering av komplexitet, b)
psyko-kulturell felbedömning av hur våra tilltag
uppfattas på Balkan och c) man tar ideligen steg som
inte är relaterade till en större plan eller
strategi. Lika lite som man då visste vad man skulle
göra med resten av Jugoslavien efter erkännandet
vet man i dag vad man skall göra efter
förstörelsen av Jugoslavien.
Akt 5 - Bosniskt Bråk. Eftersom allting hänger
ihop med allt annat i detta drama, blev oundvikligen Bosnien
nästa krigsskådeplats med bland annat ett numera
glömt muslimskt-kroatiskt krig och ett glömt
muslimskt-muslimskt krig och en de facto kroatisk ministat i
Bosnien, som officiellt inte existerar, Herceg-Bosna.
Väst hamrar Dayton-avtalet på plats, som
återigen inte gör något åt
KONFLIKTERNA utan bara lägger lock på
VÅLDET. Man glömmer förresten att
fråga befolkningen vilken framtiden de önskar.
Exit FN, NATO in.
Avtalet tog tre år längre än vad som hade
behövts. Skillnaden mellan de första planerna och
Dayton ligger begravda på Bosniens kyrkogårdar.
Och väst gjorde sig beroende av tre presidenter, som
för det första inte representerade NÅGON i
Bosnien och för det andra själva - även om
också på olika sätt - i samråd med
varandra hade skrivit sorgemusikken och själva
dirigerade kapellet i orkestergraven. Det är
också i denna akt, i maj 1995, som Kroatien med USA:s
aktiva hjälp fördriver 300.000 legitima
serbisk-kroatiska medborgare, som tillsammans med lika
många andra serber från Slovenien, Bosnien och
Makedonien gav Serbien Europas största flyktingproblem.
Ingen har gjort något för att hjälpa dem.
Exit serbiska offer.
Akt 6 - Stiltje före stormen. Kosovo var nummer 1
på listan över varningar för konflikter i
världen, som skulle övergå i krig om intet
gjordes. Väst som från början slopade varje
diagnos kör nu tomgång på två
ödesmättade ryggmärgsreaktioner: a) allt vad
serberna säger är trams eller uttryck för
brottslighet, och 2) av just det skälet är allt
vad alla andra säger och gör OK. Det
internationella samfundet sade att det visste att Belgrad
skapade en polisstat i Kosovo, vilket var sant. Men det
lätt också som om det inte visste att
kosovo-albanerna sedan 1993 med västlig hjälp
byggde upp en befrielsearmé, UCK. Den kommer upp till
ytan 1998, i nästa akt.
Akt 7 - Krig i Kosovo. Fundamentalister på alla
sidor - också i det internationella samfundet - fick
medvind. Exit moderate Dr. Rugova och serbiska
intellektuella. USA och EU ser albanerna som
hävstång för deras helt personifierade
konflikt med Slobodan Milosevic, dramats förmodade enda
skurk. Albanerna såg NATO som kombinerad
flygvapen för sig och barnmoska för det
självständiga Kosova och - hoppades många -
för Storalbanien. Ungefär 2000 dog i strider,
drygt 200.000 fördrevs - ungefär lika stora
andelar av den serbiska och den albanska befolkningen
där.
Denna akt avslutas med ett avtal mellan Milosevic och
Holbrooke i oktober om att jugoslaviska styrkor skall dras
tillbaka och OSCE komma in - däremot INTE att UCK skall
upphöra med sin verksamhet. UCK erövrar
därför 30 procent av Kosovo. Bakom ryggen på
Milosevic bygger NATO upp en styrka i Makedonien, officiellt
för att skydda OSCE.
Akt 8 - Rambouillet och NATO-krig. Den albanska och
jugoslaviska delegationen träffas aldrig
ansikte-mot-ansikte i Paris, det finns inga
förhandlingar. Den amerikanske ambassadör Hills
dokument läggs på bordet och "medlarna"
säger: Skriv på! Belgrad säger ja till
självstyre i Kosovo, men albanerna säger nej
därför att de inte får en
självständig stat. Därefter läggs det
till 50 sidor om att NATO skall implementera avtalet, vara
den högsta myndigheten i Kosovo, ha fri
tillgång till alla delar av Jugoslavien och
använda våld närhelst det tycker det är
nödvändigt. DÅ säger Belgrad nej och
albanerna ja - även om UCK inte nämns vid
namn i texten, förmodligen därför att det
finns/fanns ett UCK hemma i bergen som inte accepterade
något avtal i Paris.
Hundratals journalister på plats, tusentals
experter, opinionsbildare och politiker upptäcker inte
spelet, intrigen. De läser inte avtalet. Det är ju
ett "fredsavtal."
Rambouillet-dokumenten är utomordentligt viktiga
aktstycken i Europas moderna historia. Det är med
hänvisning till dem somNATO har gått i krig.
Inget kommer att mer fundamentalt prägla Europas
framtid under kommande många år.
Därför vill jag uppmana UD - eller annat
officiellt organ - att offentliggöra det första
dokumentet som lades på borden i Rambouillet, den
förändrade, expanderade texten av 23 februari samt
den jugoslaviska regeringens eget förslag till avtal
undertecknat av dess multietniska delegation. På
svenska och gärna också på engelska,
serbiska, albanska och makedonska.
Det skulle ge intresserade möjlighet till att
själva bedöma på vilket underlag det
nuvarande kriget mot Jugoslavien förs. Om det som
utlöste storkrig i Europa måste det av
många skäl finnas öppenhet - det enda
försvaret demokratin har mot propaganda, okunskap och
mer våld.
9 april 1999
© Jan Øberg
|