|
|
|
Kalejdoskop 91 Jan Øberg
Kejsarna i internationell politik säger
gärna att det finns vissa människor som bara
förstår våldets språk. Situationen i
Kosovo skickar en bumerang tillbaka till dem. Ingen
aktör har gjort en analys, lagd en strategi eller
företagit sig något som helst före eller
efter det att Jugoslavien bröt samman, som kunde ha
hjälpt serber och albaner att undvika dét
förutsägbara, som nu har hänt. De samma
kejsare gör alltså först något
när en konflikt har gått över i våld.
Och våld var det enda som inte fick hända
för en självständighetsrörelse som
pragmatiskt-politiskt bekänner sig till
icke-våld. Dessa kejsare kan expandera NATO och bygga nya kärnvapen till ingen världens nytta; det är ren fasad. Den jordnära Kosovo-konflikten däremot handlar om psykologi och historia och kan inte lösas med potens, men bara med historisk kunskap och psykologisk inlevelse: tyst diplomati, inte fasad. Och då pajar det för USA, EU, Kontaktgruppen etc. Således avklädda inpå bara skinnet söker kejsarna att göra något - de fördömar våldet (utrikesministrarna Albright och Cook har säkert redan glömt sina egna förhastade hot om våld mot Irak!). De läxar upp särskilt serberna om europeisk civilisation, fördömer terror, hotar med utestängning, sanktioner, visa-restriktioner, vapenembargo, militär intervention, krigsförbrytaretribunal. Utan varje analys vét också kejsarna att lösningen är autonom status; de vét tydligen inte att provinsen idag kunde ha begränsad autonomi och att albanerna inte var eller är nöjda med även den omfattande autonomi de hade 1974-89. Kort och gott: en enda lång demonstration av intellektuell och moralisk maktlöshet. Inget av det har någon chans att bidra till en lösning (1). Hotet om sanktioner är patetiskt: det drabbar folken, inklusive albanerna, stärker Jugoslaviens president Milosevic och kommer att påföra mängder av handelspartners miljardförluster i dollar (som om t ex Makedonien inte hade lidit tillräckligt under de förra sanktionerna där det förlorade sin största marknad och fick en svart ekonomi på kuppen)! Bara Albanien ställer sig bakom albanernas ultimativa krav om en fullständigt självständig stat, Kosova (2). Världens stater önskar inte någon kedjereaktion till Baskerlandet, Norditalien, Belgien, Skotland, Norrirland, Quebec...Statens integritet och överlevnad väger tyngre än normer och folkrättsliga regler för självbestämmande. Därmed har Belgrad att starkt kort att spela, men har inte klarat av att ta några som helst steg mot en lösning. Förtrycket har bara stärkt de extrema grupperingarna i Kosovo. Man hävdar att det är en intern angelägenhet och att den skall lösas utan "inblandning" utifrån. Det har man nu sagt i 8 år utan att kunna uppvisa annat än ökande repression. Sunt förnuft ger vid handen att Dr. Rugovas med ickevåldspolitik borde vara en lättare förhandlingspartner/motståndare än en beväpnad terrororganisation. Men på det här sättet får Serbien och Jugoslavien mycket mer bråk med det internationella samfundet, som det är tämligen beroende av att hålla sig på god fot med - än om man hade inlett förhandlingar och/eller reducerad repressionen. I övrigt klingar argumentet om icke-inblanding ihåligt. Jugoslavien vill gärna ha allt möjligt från omvärlden. Dess ekonomi är satt 30 år tillbaka i tiden, det har Europas största flyktingproblem, drygt 650 000, enligt FN, som redan är i landet. Det önskar krediter, lån, handel, ett upphävande av de "yttre" sanktionerna och det strävar efter re-integration i internationella fora. Och kränker man de mänskliga rättigheterna som i Kosovo får man räkna med att ha världens ögon på sig. För kosovo-albanerna är det likaledes ett nederlag. Ett viktigt tåg lämnade stationen under premierminister Milan Panic' korta era under 1992 där Panic själv, hans mänskliga rättighets-, justitie- och utbildningsministrar uppriktigt försökte att förhandla. Jag har som "konfliktläkare" mellan parterna på såväl regerings- som folklig nivå sedan 1992 konstaterat ett kompakt albanskt motstånd mot att förhandla med Belgrad - också när andra eller jag själv hade med oss en inbjudan från Milosevic själv. Tiden var, som Rugova och särskilt hans medarbetare alltid sade, inte riktigt mogen än. Vad Pristhina hoppades på var - därför att George Bush hade antytt ett löfte om militär intervention och därför att det internationella samfundet var patetiskt anti-serbiskt - att Kosovo skulle bli självständigt innan det nya Jugoslavien blev internationellt erkänt. Sedan hoppades man på att bli en del av Dayton-avtalet. Bägge förhoppningarna visade sig vara tämligen orealistiska - och sedan dess har Rugova och hans medarbetare inte förmått att samlas om en ny, till verkligheten anpassad, strategi och politik. Symbolpolitiken fortsatte, den interna splittringen växte. På ett märkligt sätt passade det kosovo-albanerna bättre att ha en "hård" ledning i Belgrad eftersom ett syfte var att dra in världssamfundet, åtminstone diplomatiskt. Albanerna satsade utomordentligt på en internationell diplomatisk offensiv och informationsverksamhet. Dr. Rugova reste Europa och USA runt igen och igen, togs emot av regeringar och parlament som om han de jure och de facto redan var president - så också i Stockholm - samtidigt som ingen av värdarna ville röra vid en representant från regeringen i Belgrad med en eldtång. Så skapades orealistiska förväntningar externt, medan Rugova lovade sina 2 miljoner medborgare mer än han kunde hålla. Den självutropade staten är konkret nog med parallella skolor, hälsokliniker, skatter, utrikesrepresentationer, skuggregering etc - men den fungerar inte vis-a-vis Serbien. Ingen har fått det ekonomiskt bättre. Ickevåldspolitik förutsätter flexibilitet så att man hela tiden kan bevara det diplomatiska initiativet; utan flexibilitet kommer den primitiva våldsimpulsen till makten, även om den leder till en sorts politisk om inte fysiskt självmord. Perspektiverna är skrämmande. Även om det öppna våldet kanske avtar nu har hatet och polariseingen vuxit - och det var större än i Bosnien och Kroatien. Den unga albanska befolkningen, som levt med bråk, otrygghet, social misär och brutna löften, är djupt frustrerad. Samtidigt undergrävs det - visserligen klena - hoppet om att ickevåldslinjen skulle föra till en lösning av den omständigheten att kosovo-albanerna (också i utlandet) inte har tagit bastant avstånd från albansk terror. "Kvinnor i Svart" och enstaka intellektuella i Belgrad har dock tagit avstånd från det serbiska polisvåldet. Finns det någonting bra med denna tragedi? Kanske - men priset är högt - att vi än en gång har fått bevis för att våld leder bort ifrån lösningar och bara gör allting svårare. Men är det någon som lyssnar? Kejsarna har så mycket makt att de inte har behov av att lyssna. Serberna och albanarna själva lyssnar förmodligen efter detta bara till sina egna röster, till sig själva som offer. Det internationella samfundet kan bara hjälpa parterna, det kan inte diktera dem någonting. En stor hjälp skulle det vara om man för en gångs skull kunde ha lyssnat och analyserat - och därpå hållit käften om vems fel det är och vilka "lösningar man bör ha." Men vare sig Kontaktgruppens (USA, England, Frankrike, Tyskland, Italien och Ryssland) möte nyligen i London eller andra utlåtanden och "insatser" ger mycket hopp om att vi skall undvika den sortens konfliktmisshandling som sedan 1990 präglat vårt förhållande till - och gjort allting värre på - Balkan.
1) En serie möjliga lösningar finns på Den Transnationale Stiftelsens website http://www.transnational.org 2) Kosova är albanernas namn på provinsen och på den självutropade staten. På serbiska heter området "Kosmet-Metohija." Mindre politiskt och mer internationellt är "Kosovo." 10 mars 1998 © Jan Øberg
  |
