|
|
|
Kalejdoskop 90 Jan Øberg
Handlingen är plikten, frukten är rättigheten" Mohandas K. Gandhi, som dog för 50 år sedan
Försvaret för de mänskliga rättigheterna (MR) utvecklas snabbt. Nationella centra, folkliga rörelser, kulturpersonligheter, tribunaler och domstolar, media och solidaritetsgrupper, FN och andra mellanstatliga organ konkurrerar om att etablera fakta, övervaka, rapportera och behandla kränkningar och kräva handling och straff samt genomföra projekt, som skall förebygga övergrepp och hjälpa offren för dem. Detta är odiskutabelt bra. Det behövs ständigt ett vakande öga överallt för att befästa de normer, som har skrivits in i nationella och internationella fördrag och skiljer civilisation ifrån barbari. Det är tillika okontroversiellt i och med att man inte kan vara för kränkningar av MR. MR-politik bör dock kunna diskuteras. Det är fortfarande problematiskt att universalisera de i huvudsak västliga MR-normerna tvärs över kulturella skiljelinjer. Kan verkligen en enda kulturkrets normer spridas globalt eller ska det finnas en kärna, en gemensam nämnare, som vi alla accepterar, medan andra normer kan variera? Kort sagt, varför ska kineserna acceptera alla västliga MR-normer när européerna inte skulle drömma om att acceptera kinesiska normer för medborgares rätt och plikt? Försvaret för de mänskliga rättigheterna har en tendens att följa vad som är politiskt korrekt, eftersom det är där de ekonomiska medel finns, som skall bära det konkreta arbetet. Det är som bekant alltid lättare att fördöma andras kränkningar än sina egna och fienders snarare än vänners förbrytelser. Det ser dessutom ut som om det finns en speciellt hög koncentration av moralister i MR-kretsar, inte minst i USA. Och vilka mänskliga rättigheter bör först och främst försvaras? Det är inte många MR-organisationer som försvarar de miljoner människor vars sociala och ekonomiska rättigheter just nu drabbas hårt av globaliseringen under bland andra Världsbankens och Valutafondets överhöghet - inte heller de oskyldiga civila, som är mål för det massförstörande vapen som kallas sanktioner. Begivenheterna på Den himmelska fridens torg i Beijing vägar tyngre än de uppskattningsvis 100 miljoner migrerande bönder, som proletariserats i misär och utan rättigheter i storstädernas industrier - förmodligen därför att MR när allt kommer omkring underordnas den kapitalistiska utvecklingen som historiskt och även i dag kräver sina offer. De mellan 50 000 och 100 000 människor runt om i världen som dagligen dör i onödan av brist på rent vatten, tak över huvudet och kläder - kring 20 miljoner per år - väcker i MR-kretsar och media mindre debatt än t ex herr Karadzic i Bosnien eller herr Clinton's privatliv i Washington. Jurister är som regel individfixerade och därmed strukturblinda. Arbetsfördelningen är ett annat problem. I en värld med starkt begränsade resurser till "goda" och humanitära syften såsom MR, utförs det tyvärr mycket dubbeltarbete. På Balkan finns dussintals lokala och internationella folkliga organisationer för fred och MR, OSSE, EU, Europarådet, FNs civilpoliser, FNs högkommissariat för MR, halvstatliga institutioner samt satelliter som övervakar, rapporterar och behandlar MR-problem i samma områden. I MR-debatt nämns sällan samspelet mellan MR och konflikter. Alla MR-kränkningar bottnar dock i konflikter. När man och hustru klår upp varandra fysiskt eller psykiskt har de det knappast bra med sig själva eller varandra. En statsledare eller regering, som inte skäms för att påföra tusentals människor lidande eller skicka dem på flykt, har det knappast heller bra med sig själv och sitt "projekt" eller känner sig hotad. Förföljda minoriteter framstår ofta som oskyldiga offer eftersom många av oss spontant tar parti för den minsta eller svagare. Det betyder dock inte att alla majoriteter/stater är kolsvarta och minoriteter/separatister är kritvita. Det är naturligt och politiskt korrekt att försvara den kränkte, offret. Det ska vi göra. Och när det är kristallklart vem som är offer och vem som är bödel i historiens och dagens situation skall vi tillika fördöma bödlarna. Men de underliggande konflikter som skapar MR-kränkningar blir inte lösta av att vi fördömer A och uttrycker sympati med B. Tillvägagångssättet måste variera beroende på om vi står inför en symmetrisk eller en a-symmetrisk konflikt. Ta exemplet Kosovo/a, som jag själv har varit involverad i på alla sidor under fyra år: de flesta MR-företrädare fördömer entydigt Serbien/Jugoslavien för sitt våldsamma förtryck av den albanska minoriteten vars politiska ledning använder ickevåld. De ger sitt förbehållslösa direkta eller indirekta stöd till minoritetens krav på en självständig stat. De flesta har förmodligen inte använt särskilt många timmar på samtal i Belgrad eller med serberna i Kosovo. Jag anser givetvis att den jugoslaviska ledningen måste ta det första steget till försoning. Men de som skriker "polisstat" eller "fascism" efter Belgrad tillfredsställer i bästa fall bara moralistens ytliga behov av politisk korrekthet. Man får inte någon MR-kränkande aktör att lyssna eller ändra politik genom att kränka dennes rätt att framställa sin sak och bli lyssnad till. Serberna har en rad rimliga förklaringar på sin politik vilket självfallet inte automatiskt innebär att de valt adekvata eller acceptabla medel, och bland dem finns - liksom för övrigt bland albanerna - rasister, oförsonliga nationalister, våldsanhängare och folk som vägrar träffa "de andra." Men serberna är fyra gånger så många och militärt och polisiärt starkare? Javisst, men albanerna är starkare om vi mäter efter informationsstrategi, sympati runt om i värdeln och inre sammanhållning och de har en alternativ ekonomi medan Serbiens ekonomi har förstörts av krig, sanktioner och kostnaderna för just att hålla Kosovo i skack. Det vore underbart om man kunde bygga på en enkel teori om ondskan som orsak till MR-kränkningar. Men utöver fördömanden och solidaritet måste vi alltså också gå till de historiska, psykologiska, kulturella och ekononmiska rötter, som får människor till att kränka medmänniskor på kropp och själ. Det finns säkert läsare som tycker att detta är ett angrepp på den goda kampen för MR. Det är deras mänskliga rätt. Målen är vi överens om, filosofin och metoderna bör dock alltid kunna diskuteras. Mitt syfte är att peka på nödvändigheten av en långt starkare koordinering och integration av det humanitära engagemanget, en innovativ formel för fredsarbete = MR + våldsförebyggande + konfliktlösning + social-ekonomisk utveckling + kulturell identitet + omsorgsetik för Naturen. Det är en och samma strävan: kampen för en mindre våldslig värld. Optimal koordinering, erfarenhetsutbyte och resursfördelning till integrerade projek kopplat till en uppmjukning av gränserna mellan organisationer inom dessa områden, skulle gagna världens nödlidande och effektivisera de folkliga organisationernas kamp för det goda samhället - helt i Gandhis anda.
30 januari 1998 © Jan Øberg
  |
