Recension av
Fredrik S. Heffermehl
Nobels vilje
Vidarforlaget
Oslo 2008
På 1890-talet var Alfred Nobel en av de rikaste svenskarna och hade skapat ett industriimperium över hela Europa baserat på flera hundra patent. Han var också en ensam, sjuk och periodvis deprimerad man. Hans överväganden om vad hans förmögenhet skulle användas till resulterade i hans testamente 1895, vilket blev offentligt känt efter hans död följande år vid 63 års ålder.
Testamentet har varit omgivet av drama från första början. Heffermehl beskriver hur den unge testamentsexekutorn Ragnar Sohlman lyckades rädda förmögenheten från otaliga angrepp. Franska skattemyndigheter hoppades på väldiga arvsskatter. Ett koppel advokater med ambitioner om oändliga processer kom snabbt i gång. Oscar II försökte manipulera brorsonen Emanuel att få Nobel-familjen att sätta stopp för planerna på Nobelpriserna, vartill Alfred Nobel enligt honom förletts ”av fantaster och särskilt fruntimmer”.
Allt gick dock väl, såtillvida att den därtill testamenterade delen av förmögenheten hamnade hos den nyskapade Nobelstiftelsen, som i ett sekel lyckats försvara dess penningvärde. Fem priser skapades: utdelningen av dem i kemi, fysik och medicin anförtroddes åt Kungliga Vetenskapsakademin, litteraturpriset åt Svenska Akademin och vad som populärt kommit att kallas fredspriset åt en kommitté som skulle tillsättas av Norges Storting. Det sista var kontroversiellt i Sverige i en situation där unionen med Norge låg på dödsbädden och avled 1905 (men i Nobels anda: icke ett skott lossades). Nobel motiverade aldrig valet av Norge, men mycket tyder på att det hade att göra med att Stortinget var betydligt mera avancerat än Sverige i viktiga frågor som t.ex. obligatorisk skiljedom i konflikter mellan stater.
Nästa drama har vi levt med sedan dess: den årliga utdelningen av priserna från och med 1901.
När besluten offentliggörs är de garanterade omfattande massmediauppmärksamhet, ibland kontroversiell. När det gäller de tre naturvetenskapliga priserna gäller det senare i mindre grad, även om en generell kritik som framförts är att mottagarna ofta avslutat sin forskarbana när de belönas för banbrytande upptäckter de gjort för flera årtionden sedan. Å andra sidan är det kanske lika gott, eftersom forskning visat att mottagarnas produktivitet därefter sjunker markant: de bliver alltför upptagna av gästföreläsningar, massmedia och andra ritualer En annan sak är att det förekommer drama bakom kulisserna, som antytt i Hjalmar Bergmans klassiska pjäs Swedenhielms, uruppförd 1925.
Mera dramatiskt har det gått till med litteraturpriset. Redan efter den första utdelningen, vilken gick till den numera helt okände Sully de Prudhomme snarare än Lev Tolstoj, bestod August Strindberg Svenska Akademin med en bastonad i Svenska Dagbladet (24.1.1902): ”… majoriteten består av bönhasare, fuskare och dilettanter i litteraturen, som de skola döma” är ingalunda den starkaste formuleringen. Under många år dominerades De Aderton av Carl David af Wirsen, som tolkade testamentsbestämmelsen om ”idealisk anda” i termer av sina egna reaktionära ideal och framgångsrikt lykkades exkludera Tolstoj, Strindberg, Ibsen, Zola och flera andra giganter.
Heffermehls bok handlar om det lika kontroversiella fredspriset. Under årens lopp har en del mottagare framstått som högst förtjänta och andra som bisarra, samtidigt som Nobelkommittén sensationellt nog ända fram till hans död 1948 lyckades undgå Mohandas Karamchand Gandhi (fyrtio år senare började man be om ursäkt för det). Efter några av de mera bisarra priserna på 1970-talet skrev jag en artikel i Arbetet, där det sågs som orättvist att Bresjnev inte fått något pris för att inte ha använt napalm vid invasionen av Tjeckoslovakiet och att Adolf Hitler och president Hacha inte fått ett postumt delat pris för avtalet i Prag den 15 mars 1939.
Nobels vilje har flera förtjänster: den redovisar fredsprisets bakgrund och bl.a. Bertha von Suttners betydelse, den går noggrant igenom testamentstexten för att fastslå vilka avsikter Alfred Nobel hade med det, den dokumenterar hur prisutdelningarna med tiden kommit att avvika allt mera från dessa avsikter och analyserar bakgrunden till att detta skett – och en diskuterar vad man skulle kunna göra åt detta.
Prisets bakgrund har jag redan refererat ovan. Av bestående värde är Heffermehls analys av de intentioner som uttrycks i testamentstexten. Denna talar om den ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående armeer samt bildande och spridande av fredskongresser”. Vilka avsikter som som skall läsas in i dessa ord kräver sedan ett tolkningsarbete som bland annat måste ta hänsyn vad som då lades i dem och vad länders regeringspolitik och fredsrörelsens arbete då gick ut på.
När testamentet skrevs hade både Den internationella fredsbyrån, Den interparlamentariska unionen och Svenska freds- och skiljedomsföreningen verkat i åtskilliga år.
Efter ingående tolkningsdiskussioner summerar Heffermehl vad Nobels subjektiva intentioner var, när man översätter dem till vår tids språk. Priset kan användas för att belöna insatser för:
- att avskaffa eller reducera militära styrkor, både material, manskap och militär forskning och utveckling, eller förbjuda vapentyper, användningssätt eller militära strategier för dem,
- att främja goda relationer mellan stater; rättsordning och demokrati på internationell nivå; folkrätt, rättfärdighet och solidaritet mellan staterna;
- att främja alternativ till maktbruk och hot därom, t.ex. obligatorisk skiljedom, systematiskt förebyggande och tidig upptäckt av konflikter, skiljedom och icke-våldslösningar;
- att arbeta politiskt för en ny världsordning med fredlig samexistens;
- att arrangera fredskongresser och liknande åtgärder för att få internationell anslutning till avtal om fred och nedrustning;
- att utveckla fredskultur, skapa en ny förståelse och medvetenhet genom fredsuppfostran och –undervisning inom alla delar av utbildningssystemet och olika massmedia.
Dessutom bör en prismottagare:
- ha försökt konstruktivt att förebygga krig; att avsluta krig eller bistå offren humanitärt är inte relevant för Nobels ändamål;
- ha strävat mot ändringar i det internationella systemet, snarare än lokala eller nationella lösningar och åtgärder;
- ha gjort en direkt fredspolitisk insats, eventuellt akademisk eller publicistisk;
- kunna dra praktisk nytta av prismedlen till vidare fredsarbete.
Det understrykes att testamentet bara innehåller ”fred” i två sammansättningar: ”fredsförfäktare” och ”fredskongresser”. Det står alltså icke den utdelande kommittén fritt att utgå från ”fred” i största allmänhet och sedan göra en tolkning därav i termer av t.ex. lantbruksrationalisering eller trädplantering.
Enligt allmän testamentsrätt kan en domstol bifalla en ansökan om omtolkning av ett testamente, t.ex. om någon punkt blivit föråldrad eller ogenomförbar. Någon sådan ansökan har aldrig gjorts i fråga om Nobels testamente, och ingen av punkterna ovan kan rimligen hävdas ha blivit föråldrad eller ogenomförbar.
Testamentet säger att en kommitté skall utses av Norges Storting, men inte exakt hur detta skall ske.. Det säger också att eventuella avvikande meningar i kommittén icke skall protokollföras eller offentliggöras, ej heller offentliggörs de nomineringar som kommit in utan framgång. Vi är därför i stort sett hänvisade till uttalanden eller memoarer från tidigare kommittémedlemmar för att få någon inblick i Nobelkommitténs interna arbete.
Bland annat tycks kommittén i lång tid ha varit framgångsrik i att nå enhällighet om besluten. Det dramatiska undantaget var när Henry Kissinger och den vietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho skulle dela priset år 1973. Efter flera försök att bli eniga gick kommittén till votering med resultatet 3-2. Sedan ordföranden Aase Lionæs ljugit offentligt om att avgörandet inte hade varit vanskligt avgick de två förlorande ledamöterna från kommittén (som hade röstat för Dom Helder Camara) i protest. Kommittén hade spruckit, och det gjorde även mottagarna: Le Duc Tho hade den goda smaken att tacka nej, medan Kissinger inte skämdes för att ta emot sin del. Efter den hetsiga massmediadebatt som följde tycks kommittén ha återgått till konsensusbeslut.
Nästa fråga blir då i vad mån skilda epokers Nobelkommittéer har respekterat testamentet? Sedan 1901 har 118 personer och 23 organisationer tilldelats priset, vilket i många fall delats mellan upp till de tre personer testamentet sätter som gräns, och under 21 år delades inget pris ut: världskrigsåren och ungefär lika många andra (i de senare fallen kan man tänka sig att ”inget pris” var det enda kommittén kunde bli enig om). Heffermehl gör en systematisk genomgång av i vad mån kommittens motivering för tilldelningen ligger innanför testamentets ramar (”Nobelpriser”) eller ej (”kommittepriser”). Detta är en helt annan fråga än hur hedervärda mottagarna varit i största allmänhet; här kan olika läsare finna både helgon och skurkar.
Jag skall här inte gå in på hans diskussion av enstaka fall, men nöjer mig med hans konklusion: under åren fram till andra världskriget utgjorde ”Nobelpriserna” 85 procent av alla utdelningar, men under åren efter det bara 47 procent.
Man har alltså i stigande grad avlägsnat sig från (Heffermehls tolkning av) Alfred Nobels uttryckta avsikter. Hur kommer det sig?
Här kan man tänka sig flera olika förklaringar, eventuellt kombinerade. Den första som framförs ligger i linje med Nobels val av Norge. Under de första åtskilliga åren tillhörde många stortingsmedlemmar samma tidsanda och hyllade samma ideal som Nobel, men de blev efter hand allt färre. Detta har sedan reflekterats i vilka som valts in i kommittén och detta i sin tur i hur priserna delats ut. En sida av detta var att under de tidiga åren fanns både folketingsmedlemmar och fredsrörelsefolk i kommittén; senare blev det uteslutande parlamentariker och ännu senare blev dessa utpekade av partierna som fick platser i proportion till antalet mandat i stortinget. Även om kommittéerna formellt fortfarande är fritt ställda har deras sammansättning alltmera (parti)politiserats.
En annan faktor är den generella att byråkratier tenderar att leva sitt eget liv. Där de första årtiondenas kommittéer kände sig mera bundna av testamentet, har de senaste årtiondenas känt sig mera fria att agera på egen hand och utgå från sina egna tolkningar av ”fred” snarare än av de prioriteringar som Nobel gjorde i testamentet. Heffermehl argumenterar övertygande för att detta har de inte rätt till: de är juridiskt skyldiga att följa testamentsbestämmelserna, så länge testamentet inte omtolkats av en domstol.
Kontroverser om priset har alltid förekommit, ända sedan en av prisets två delar år 1901 gavs till Röda Korsets grundare Henri Dunant. Berta von Suttners kritik gick ut på att priset handlade om att förebygga krig, inte om att göra dem mera uthärdliga. Hon har inte blivit inaktuell: i dag går priset allt oftare till personer och organisationer som inte ligger inom testamentets ramar, hur hedervärda insatser de än gjort i fråga om klimat, miljö, fattigdom, mänskliga rättigheter, etc.
Under det sista årtiondet har ytterligare hot mot Nobels idéer tillkommit: ett ”Nobels fredscenter” och ”Nobelkoncerter”, som finansieras av sådana sponsorer som näringsliv och statliga organisationer – man har fått en norsk ”Nobelekonomi” som ser Nobelpriset som ”Norges främsta internationella märkesvara. Heffermehl argumenterar övertygande för att det är ohållbart att samma person är sekreterare i Nobelkommittén med uppgift att slå vakt om dess integritet och oavhängighet och samtidigt direktör för Nobelinstitutet med uppgift att dra in pengar genom att täckas sponsorer som aldrig visat något intresse för de fredsidéer Alfred Nobel uttryckte i sitt testamente
De senare delarna av boken ägnas åt att demonstrera att de problem Nobel bekymrade sig över har blivit ännu större i dag, antingen vi räknar militärutgifter, förstörelsekraft (med 27 000 atomvapen i spetsen eller annat). Samtidigt finns det gott om exempel på individer och organisationer som vigt sig åt att bekämpa denna utveckling i Nobels anda. Det kan därför inte finnas skälig grund för Nobelkommittén att tillsidosätta testamentets bestämmelser.
Vad kan då göras åt detta? Heffermehl kommer med en rad förslag på olika nivåer. Nobelstiftelsen i Sverige, som årligen sänder pengarna till prisutdelningen, skulle kunna ta Nobelkommittén i öronen för att den inte följer de testamentariska bestämmelserna. Stortinget skulle kunna välja ledamöter på ett annat sätt för att reducera partipolitiseringen, och också utnyttja sin frihet att välja högt förtjänta utländska ledamöter. Nobelkommittén skulle kunna skaffa sig bättre orientering om vad den är juridiskt förpliktad till. Ledamöterna skulle kunna överväga om deras syn är förenlig med testamentets bestämmelser – och i motsatt fall dra sig.
Dessa och andra förslag framställs som bokens konklusion. Hur realistiska de är kan sedan diskuteras, eftersom realism kräver mera än goda argument. T.ex. har jag svårt att föreställa mig att Nobelstiftelsen i Sverige skulle ta en konflikt med Norges Storting. I andra ting handlar det om att väcka debatt, Saken om Kissinger och Le Duc Tho visar att Nobelkommittén inte är helt självtillräcklig.
Hur starka Heffermehls juridiska utredningar är har jag givetvis inte kompetens att bedöma, även om de förefaller rimliga. Det måste bli en sak för andra jurister och eventuellt domare. Det anmärkningsvärda är Nobelkommitténs ovilja att göra det: Heffermehls tidigare förslag att kommittén själv skulle föranstalta en sådan juridisk undersökning möttes bara av korta svar att allt var bra som det var, vilka uppenbart undvek sakfrågan.
Därför gjorde han sin egen utredning i denna bok och man kan hoppas att det leder till vidare uppmärksamhet och debatt, inte bara i Norge men också i Alfred Nobels hemland.