Formuleringarna är hämtade
ur ett tal som Mohamed Mahathir, Malaysias premiärminister mellan
1981 och 2003, höll vid en konferens om mänskliga rättigheter
2005. Mahathir citeras i ”Humanitär imperialism”, en
ny bok av Jean Bricmont om hur mänskliga rättigheter gång
på gång har åberopats för att sälja krig,
till och med förebyggande krig.
Bricmont är professor i teoretisk fysik i Belgien men också
ideologikritiker och har gett ut böcker tillsammans med bland andra
Régis Debray.
I ”Humanitär imperialism” diskuterar Bricmont framförallt
USA:s senaste krig, mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak och granskar
de argument som lanserats för att framställa krigen som rättfärdiga,
maktens legitimeringsmekanismer. Vi lever i de ohumanitära ”humanitära”
krigens tid.
Bombningarna av Kosovo och Jugoslavien 1999 kallades allmänt för
en ”humanitär intervention”. Det var ett effektivt
sätt att sälja ett krig där den europeiska socialdemokratin
mer eller mindre okritiskt accepterade argumenteringen. De humanitära
bomberna mot en av Europas fattigaste provinser följdes dåligt
upp av humanitära insatser på marken.
Bombningarna mot Afghanistan motiverades till en början med att
man skulle komma åt Usama bin Ladin. När det misslyckades
hette det att man skulle störta de fundamentalistiska talibanerna
och senare att kriget fördes för att de afghanska kvinnornas
rättigheter skulle upprättas.
Vem bryr sig i dag om de afghanska kvinnornas öde, särskilt
på landsbygden, suckar Bricmont.
Kriget mot och ockupationen av Irak har motiverats på flera sätt.
Först handlade det om massförstörelsevapen, som inte
fanns. Sedan om att störta en grym diktator. Nu heter det att USA
ska införa demokrati. Men vem tror på det, när alla
vet att det krasst handlar om kontrollen av landets olja.
Bricmont påminner om USA:s storskaliga angrepp mot den irakiska
staden Falluja i november 2004, en krigsförbrytelse som överträffar
det mesta av vad Saddam gjorde sig skyldig till:
”Falluja är ett Guernica utan Picasso. En stad på trehundratusen
invånare berövades vatten, elektricitet och livsmedel och
tömdes på sina invånare som därefter spärrades
in i läger. Därefter bombades staden metodiskt, gång
på gång, kvarter för kvarter.”
Den brutala förödelsen
av en stad stor som Malmö med många civila döda vållade
få protester, därför att så många fortfarande
såg USA:s krig som rättfärdigt.
Sannolikt har fler än 650 000 irakier dött till följd
av kriget. Bortåt fyra miljoner är på flykt från
sina hem. Krigets destruktiva förstörelse kommer att omöjliggöra
ekonomisk utveckling decennier framåt. Någon demokrati är
sannerligen inte inom synhåll. Men oljekontrakten har BP och Exxon
snart säkrat. Det handlar inte om demokrati, skriver Bricmont,
utan om imperialism.
Bricmonts grundtes är att de västerländska stormakterna
och särskilt USA anammat en ”mänskliga rättigheter-ideologi”
genom vilken de ger sig själva rätten eller rentav skyldigheten
att ingripa med militärt våld i andra länders inre angelägenheter.
Han påminner om att FN bildades just för att förhindra
angreppskrig, som av Eisenhower stämplades som nazistiska.
”Humanitär imperialism” är en lika väsentlig
som välargumenterad bok om vår tids ödesfrågor
ur ett alltför sällan använt perspektiv.
Bricmont illustrerar återkommande
sin text med belysande citat och lägger ut talrika ledtrådar
i form av fotnoter med näthänvisningar för den som vill
ytterligare elda under sin vrede.
Begås värre saker i demokratins och de mänskliga rättigheternas
namn än i islams och religionens? Har Mohamad Mahatir rätt?
Det tål sannerligen att tänka på.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se