Resa i efterkrigstidens
Bosnien och Kroatien
Av
Sören
Sommelius
4. juni, 2007
I den bosniska byn Biscani några kilometer utanför staden Prijedor
i norra Bosnien levde 1990 400 familjer. Byn ligger på en bergshöjd
och från det som en gång var en skolgård ser jag ner
över Prijedor. Jag har kommit byn tillsammans med Mirsad Dantovic.
Han är ordförande i ”Prijedor 92”, föreningen
för före detta lägerfångar i Prijedor i Republika
Srpska, den serbisk-kontrollerade delen av landet. Mirsad föddes
i Biscani 1974. Det var en by med övervägande muslimsk befolkning.
Mirsads pappa var anställd av kommunen och arbetade på vattenverket.
Biscani är idylliskt vackert den här försommardagen. Allt
grönskar och doftar. Men under sommarfägringens tunna ytskikt
ruvar minnen av fasor från 90-talets krig och etniska rensningar.
Av skolan återstår en ruin. På den har barn målat
sina namn men också en fredsflagga och två rader ”Medfred lyckas vi. Krig förstör allting.”
Foto © 2007 Sören Sommelius
Rester av sprängt hus i byn Biscani utanför Prijedor i norra Bosnien. 280 av byns 1600 invånare mördades 1992. Mirsad Dantovic fördes från sin hemby till Omarskalägret – men överlevde. I dag försöker han med fru och barn bygga ett nytt liv i samma by.
På vägen till skolan ligger många ruiner av hus, som
inte förstörts i kriget utan sprängts med dynamit. Mellan
dem står andra hus alldeles nybyggda och lite pråliga och
åter andra som är enkla och små. Mirsad bor i ett sådant
”humanitärt hus”, byggt av svenska SIDA. Enligt SIDAs
normer ska hans mamma dela sovrum med honom och hans fru. Paret har också
två barn.
Mirsad berättar att ägarna till de nya husen inte bor i byn
utan i de europeiska länder, dit de kommit som flyktingar, också
i Sverige. Husen står för deras drömmar om att en gång
kunna återvända.
Kriget i Bosnien började i april 1992. Under tre månader var
byn Biscani isolerad från omvärlden. Man stängde av el
och vatten. TV-sändaren på berget släcktes ner. Men den
tiden på året fanns det ändå mat. Vatten kunde
man hämta i en flod i närheten.
Den så kallade kriskommittén i Prijedor, ledd av den serbiske
nationalisten Milomir Stakic, gick in för att driva bort den icke-serbiska
befolkningen från kommunen. Före kriget var ungefär halva
befolkningen (cirka 50 000) muslimer och lika många serber. Därtill
levde ett mindre antal kroater här. Tre år senare fanns bara
3 000 icke-serber kvar.
- Den 10 juli 1992 kom armén uppför vägen till min by,
berättar Mirsad Dantovic. Man gick från hus till hus och kommenderade
ut dess invånare. Alla flyktvägar var avspärrade. I megafoner
ropade man ut att alla som inte deltagit i krigsaktioner skulle hänga
vita flaggor på sina hus. Mirsads pappa hade sluppit att bli inkallad
och hade aldrig varit soldat. Nu satte han upp en vit flagga. I huset
fanns förutom Mirsads familj också hans pappas bröder
och en grannfamilj.
- Militärerna delade upp oss i olika kategorier, kvinnor och barn
för sig, de vuxna männen för sig och de minderåriga
för sig.
Det fanns fyra minderåriga i huset. Mirsad som var 17 och hans två
år yngre bror hörde till dem.
- Vi fyra placerades som en levande sköld framför huset så
att ingen skulle kunna skjuta på soldaterna. Sedan tog man de vuxna
männen, min far och andra, till en skogsdunge i närheten och
sköt dem. Alldeles invid huset dödade man också min farbror,
farfar och farmor.
En grupp flyktingar, det var ett tiotal personer, sköts sedan ner
inför ögonen på Mirsad och hans bror. Därefter fördes
de båda pojkarna till en buss som skulle föra bort dem. Allt
detta hände på mindre än en timme.
- Vi fördes först till fängelset i industrilokalen Keraterm,
som tidigare varit en keramisk fabrik.
Jag följer med Mirsad till Keraterm, som är en stor industrilokal
i Prijedors ytterområden. Här finns ingenting som påminner
om vad lokalen användes till krigsåret 1992, misshandel, tortyr
och mord. Enligt krigsförbrytardomstolen i Haag hölls 3000 personer
fångna här och 300 av dem mördades.
Idag används det före detta dödslägret av bilfirman
Auto-Max, som bland annat lackerar bilar. Vi står femtio meter från
byggnaden. Jag fotograferar Mirsad framför byggnaden, som ser förfärande
alldaglig ut.
Foto © 2007 Sören Sommelius
Mirsad Dantovic utanför före detta lägret Keraterm i Prijedors utkant, där 300 mördades under 90-talets krig. I dzag används byggnaden av en billackeringsfirma. Mirsad, som satt fånge i Omarska, är ordförande i "Prijedor 92", en organisation för före detta lägerfångar.
Keraterm var fullt den där dagen, fortsätter Mirsad.
- Därför transporterades jag vidare till Omarska i en fullpackad
buss. Vi var kanske 70 - 80 personer som stod i bussen packade som sardiner.
Alla där var mina grannar, vi kände varandra.
Utanför Omarska fick de nyanlända fångarna skriva in sina
namn i ett register, med uppgifter om födelsedag och faderns namn
och sådant. Sedan fick de lämna ifrån sig alla pengar,
smycken och livremmar.
- Därefter föstes jag in i det som kommit att kallas Omarskas
”Vita hus”, en byggnad med fyra rum, där folk förhördes,
torterades och mördades. Men jag blev strax förd vidare till
en annan byggnad, ”Röda huset”. Vi blev illa behandlade,
man skrek åt oss och slog oss.
Efter några dagar blev Mirsad förhörd och misshandlad.
Man frågade honom om han kände till vilka vapen som funnits
i byn och vem som hade organiserat motstånd. Därefter inkvarterades
han i det som kallats ”Garaget” och blev kvar där till
den 5 augusti. Då överfördes han till ett annat fängelse,
Manjaca, nära Banja Luka.
- I Manjaca hölls vi inspärrade i minimala rum med 16 - 17 personer
i varje. På nätterna kom poliser in i rummet, plockade ut någon
och misshandlade honom.
Före och under varje förhör i Manjaca blev Mirsad misshandlad.
- Det hände ofta att poliser förde bort någon och slog
honom halvt ihjäl för att sedan kräva att någon av
fångarna skulle betala ett par hundra tyska mark, annars skulle
den bortförde dödas.
- En vän till mig lyckades gömma undan 20 000 mark i byxorna.
Men han behöll dem för sig själv.
Efter tre veckor i Manjaca blev Mirsad överförd till ett annat
läger, Trnopolje, där han var kvar i en månad. Då
hade mycket förändrats. De som ville fick bege sig hem. Men
många hade ingenstans att ta vägen.
Den 25 december 1992 följde han med en konvoj till Kroatien. Han
var då i dåligt skick och vägde bara 40 kilo.
Ett halvår senare, den 1 maj 1993 kom han som flykting till Kassel
i Tyskland. Hans mamma som också överlevt placerades i Dortmund.
- Efter allt som vi hade gått igenom kunde tysk flyktingbyråkrati
inte se att vi hade behövt vara tillsammans. Det hette att jag var
vuxen och skulle klara mig själv. Min mamma fanns 200 km bort men
jag kunde inte ens hälsa på henne utan att riskera att bli
utvisad för brott mot reglerna.
I Kassel blev Mirsad kvar i sex år. Han kände sig trots allt
inte välkommen där och ville inte bygga en framtid i Tyskland.
I oktober 1999 återvände han därför till Bosnien.
Efter två år i den bosnienmuslimskt dominerade staden Sanski
Most flyttade han tillbaka till Biscani.
- I Tyskland träffade jag min fru, också hon flykting från
Prijedor. Vi förlorade ett barn i Tyskland, men har nu två
söner, en är åtta år och en arton månader.
I dag är byborna från Biscani spridda över hela världen
och bor i 16 länder, Australien, Kanada, USA, Tyskland, Sverige …260
av byborna mördades, däribland 20 barn.
Foto © 2007 Sören Sommelius
Mir, fred. Den bosniska byn Biscanis skola är ännu tolv år efter kriget en ruin. Barn har på dess väggar målat ett fredsflagga och texten Med fred lyckas vi, krig förstör allting.
Det som hände i Biscani har aldrig behandlats av Haagdomstolen för
krigsförbrytelser, säger Mirsad.
I Sverige har Mirsad släktingar i Landskrona, Malmö, Göteborg
och Ånge. Han ansökte om visum för att hälsa på
sin faster, men fick avslag. De svenska myndigheterna betraktade inte
de båda som tillräckligt nära släkt.
Femton år har gått sedan den dag Biscani angreps och rensades.
Det är en annan tid nu. Trots allt. Hur är det att leva i byn
nu, undrar jag. Svaret blir kortfattat.
- Vi lever.
För sin åttaårige pojke har Mirsad berättat om det
som hänt. Hur skulle han kunna låta bli?
- Vi bor ju just där allt hände. Ofta tänker jag på
hur det hade varit om min pappa hade levt och bara kommit gående,
som så ofta i minnena.
Varje natt drömmer Mirsad om allt det fasansfulla.
- När jag berättar för någon om det som hänt,
som i dag, vaknar minnena än mer. Ändå måste jag
berätta.
Sedan tre veckor är Mirsad arbetslös. Dagen efter vårt
möte är han dock kallad till en intervju på en bank som
förmedlar mikrolån. Han hoppas mycket på det.
Milomir Stakic, ledare för ”kriskommittén” i Prijedor
och för det serbisknationalistiska partiet SDS, har dömts till
livstids fängelse av Haagdomstolen. I domen heter det att Stakic
tog initiativ till de militära attackerna mot byar och områden
i kommunen, huvudsakligen bebodda av muslimer eller kroater, med början
i maj 1992.
Haagdomstolen åtalar och dömer ett fåtal av de ansvariga.
Resten går fria. Många av dem som ingick i administrationen
eller på annat vis deltog och stödde det som skedde har fortfarande
politisk makt. Också de män som var vakter i lägren går
fria.
- Det händer ibland att jag möter någon som var vakt i
Omarska på gatan. Jag känner igen honom, men han känner
inte igen mig.
Vardagen är inte lätt. Mirsad skrev till myndigheterna och begärde
att de skulle sätta upp en vägskylt så att besökare
kunde hitta till hans by. Först svarade man att ”alla vet ju
var Biscani ligger”, sen att det inte fanns några pengar.
När Mirsad sa att byborna var beredda att själva bekosta skylten
men behövde auktorisering lyckades det till slut. Men det tog åtta
månader.
Den nya föreningen ”Prijedor 92” med före detta
lägerfångar har ansökt om registrering hos myndigheterna
i Banja Luka. Nu har det gått tre månader och inget händer.
Därför måste föreningen leva på medlemmarnas
egna bidrag och ingenting annat.
Jag bilar till Omarska dagen
efter mötet med Mirsad. Sedan tre år är gruvan åter
i drift. Den har tagits över av det multinationella bolaget Mittal,
världens i särklass största stålkoncern. Mittals
indiske huvudägare Lakshmi Mittal bor i London - och presenterades
nyligen av The Times som Storbritanniens rikaste man med en förmögenhet
på 19 miljarder pund.
Foto © 2007 Sören Sommelius
Det ökända lägret i Omarska låg i en gruva, som nu ägs av Mittal, världens i särklass största stålkoncern, vars indiske huvudägare Lakshmi Mittal bor i London och nyligen i The Times presenterades som Storbritanniens rikaste, med en förmögenhet på 19 miljarder pund.
En av Mittals anställda, en man i blå skjorta, sitter i en
vaktkur utanför gruvområdet, som ruvar på så många
kusliga hemligheter. Han är barskt avvisande.
Det går verkligen inte att besöka de platser som användes
till lägret och som finns inne på gruvområdet.
- Ni måste ansöka om tillstånd för att besöka
platsen för lägret inne på Mittals huvudkontor i Prijedor,
där ledningen sitter. Ansökan måste göras ungefär
tio dagar före besöket. Här är folk som arbetar. Vi
måste ta hänsyn till dem. Jag har med tolk och hör orden
”papira” och ”prozedura” virvla genom luften som
örfilar.
Men hur många arbetar här, undrar jag?
- Det får jag inte svara på, men mellan 400 och 1000 personer.
Bredvid gruvan ligger en stor kyrkogård, men inte för offren
i Omarskalägret utan en serbisk-ortodox gravplats för invånarna
i Omarska. Inne i den lilla stadens centrum finns en minnespark med ett
monument, men inte för lägrets offer utan för de serbiska
civila och soldater som dödades i kriget 1991 - 95. Monumentet står förstås för nationalisternas historiesyn.
Foto © 2007 Sören Sommelius
I samhället Omarska finns en minnespark och ett monument –
men enbart för det senaste krigets serbiska offer.
Byn Omarska hukar under historien och i fattigdom. Ordet ”misär”
faller i tankarna när jag söker definiera känslan där.
Frågan är nu om Mittals gruvdrift kommer att bringa välstånd
till byn och om det ur välståndet kan gro också försoningsprocesser?
Men hallå där Lakshmi Mittal i London, inser du inte att din
indiska ståljätte får blod på kapitalet om företaget
fortsätter att förtiga platsens kusliga historia? Jag tänker
på IG Farben som drev sin verksamhet med hjälp av koncentrationslägerfångar
från Auschwitz. Mittal kom in efter kriget och återupptog
senare gruvdriften. Man har inget ansvar för det förbrytelser
som begicks här, men ett ansvar för att sanningen om det som
skedde på gruvområdet inte begravs i glömskans slagg.
Enligt Haagtribunalen mördades här mellan 3 500 och 5 000 personer,
de flesta muslimer. Omarska hör till en av de platser i Europa där
blotta namnet väcker kalla kårar.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|