|
Jasenovac - Jugoslaviens "Auschwitz"
Sören Sommelius
June 15, 2007
Branko Graonic var tre år 1942, när han med sin mamma, storebror och fyra systrar tvingades fly upp på berget Kozara i norra Bosnien. Fascistiska ustasjatrupper hade tillsammans med nazityska soldater ockuperat stora delar av Kroatien och Bosnien. Brankos pappa stred med de kommunistiska partisanerna under ledning av Tito.
I dag finns på Kozara ett stort monument till minne av de omkring tiotusen, mest civila men också partisaner som slaktades av nazityska trupper och ustasjasoldater. Bland offren lär ha funnits 4000 barn. De dödas namn finns inristade på monumentet. Här finns också ett museum och i närheten ligger ett av de många palats Jugoslaviens envåldshärskare lät bygga åt sig själv. Kozaraskogarna är idag naturreservat och ett omtyckt utflyktsmål.
Bland de nazistiska soldater som deltog i massakern på Kozaraberget fanns i "Kampfgruppe Westbosnien" en ung löjtnant, Kurt Waldheim. Längre fram i livet skulle han bli FN:s generalsekreterare under två mandatperioder och efter det Österrikes president. (Waldheim dog 14:e juni - igår).
Sextiofem år har gått sedan den fruktansvärda sommaren under världskriget. Branko är i dag pensionär och bor i den bosniska staden Prijedor. Han minns tydligt händelserna det året, hur han med sina syskon och sin mamma tillfångatogs och fördes några mil till det stora förintelselägret Jasenovac (i dagens Kroatien), som ofta kallas ”Jugoslaviens Auschwitz”.
- När vi efter att ha gått till fots i flera dagar kom till Jasenovac togs männen över 15 åt sidan för att arbeta. Några fördes till Gradina på andra sidan floden Sava och avrättades. Där dödades min farfar, två farbröder och fem eller sex kusiner. Min pappa fortsatte att strida med partisanerna och stupade året efter.
Brankos mamma, som var gravid, hölls kvar i Jasenovac med sina barn i fyra månader. Sedan togs hon av soldater till den kroatiska staden Pakrac. Där fick folk välja ut den man ville ha som gratis arbetskraft.
- Vi behandlades som slavar. Till slut lyckades vi fly med hjälp av en partisankvinna. Men vår by var förstörd och snart dog min mamma i tyfus.
När det senaste kriget i Bosnien började 1992 bodde Branko Graonic i Zavidovici, en by där halva befolkningen var muslimer och halva serber. Nästan alla flydde, också hans familj till Novi Sad i Serbien. Han deltog aldrig i kriget.
Foto © Sommelius 2007
Symboler för de tre grupper som drabbades värst i Jasenovac, romer, serber och judar.
Bilden från Gradina.
I Titos Jugoslavien var Jasenovac en nationell helgedom, en plats som alla skolbarn någon gång skulle besöka. Antalet offer uppgavs till 700 000. Men siffran byggde på partisanernas uppgifter, segrarnas historia.
Kroatiens förste president Franjo Tudjman kämpade i unga dagar som general i Titos partisaner. Han blev senare historiker och gjorde karriär på att ifrågasätta antalet offer i koncentrationslägret Jasenovac. För det hamnade han som folkmordsförnekare i fängelse. När Jugoslavien föll samman bildade han det kroatiska nationella partiet HDZ. Offentligt uttryckte han sin tillfredsställelse över att hans fru varken var judinna eller serbiska. Omvärlden erkände Kroatien 1992. Då var lägermuseet i Jasenovac sönderskjutet.
Tudjman föreslog senare som "en försoningsgest" att offer och förövare i Jasenovac skulle begravas tillsammans.
På sluttningen av berget Kozara ligger den lilla staden Kozarac som tidigare hade stor muslimsk befolkning. Den 27 maj 1992 tvingade bosnienserbiska paramilitära soldater Kozaracs invånare att lämna byn. De fördes några kilometer bort till Trnopolje. Lägret där uppmärksammades internationellt genom bosnienkrigets mest kända - och omdiskuterade - fotografi, bilden på en mager man vid namn Fikret Ali bakom taggtråd.
Det är lätt att föreställa sig ohyggliga kedjor av hämnd och vedergällning med ständigt skiftande roller för offer och förövare i en del av världen där nya krig ständigt krävt stora civila offer.
Sanningen är förstås mera komplex än så.
I dag är många hus i Kozarac elegant uppbyggda, men tomma. Muslimska flyktingar i Österrike, Sverige eller Tyskland har låtit bygga upp de gamla husen fast mycket finare. Men de bor där bara på sommaren. Det finns ju inga jobb trakten.
En bosniakisk (muslimsk) kvinna bor i ett stort hus. Kanske är hon den enda som bor permanent i hela byn. Hennes söner har byggt huset och arbetar i Österrike, berättar hon.
- Mina grannar bor i Sverige.
Mellan de renoverade husen finns ruiner och renrakade husgrunder från söndersprängda hus.
Moskéerna förstördes men har nu byggts upp igen och tre minareter sträcker sig mot Kozaracs himmel.
På en pizzeria i ett litet men lyxigt köpcentrum i Kovarac beställer jag en Diavolo och kyparen svarar på svenska. Han har varit flykting i Sverige i tre år, men trivdes inte så bra i Sundsvall.
I kroatiska Pakrac intervjuar jag Stovan och Stana Tovaric, ett kroatiskt serbiskt par i åttioårsåldern. Han är nästan helt döv. Hon är blind, en liten krokig svartklädd gumma med sjalett. Det är mest hon som pratar medan mannen fyller i.
Under andra världskriget kom ustasjasoldater i juli 1942 till deras by och gick från hus till hus.
Paret fördes till Stara Gradiska, ett underläger till Jasenovac, inrymt i en gammal österrikisk försvarsanläggning vid floden Sava. Där skiljdes de åt. Efter en tid sändes hon som tvångsarbetare till Berlin medan han fördes till Auschwitz i Polen, där han blev slavarbetare i tre år till krigsslutet.
Foto © Sommelius 2007
Stovan och Stana Tovaric, ett serbiskt par i Kroatien, han är döv, hon blind. Under världskriget fördes de av fascistiska ustasjasoldater till Stara Gradiska. Han transporterades därefter vidare till Auschwitz. Hon blev tvångsarbetare i Berlin.
Stovan gestikulerar när han berättar.
- Vi fick inte mycket till mat. Jag svimmade ofta. Bland annat var jag med och byggde lägrets sjukhus.
Stovan tycker nästan att det var ”tur” att han fördes till Auschwitz.
- De som blev kvar i Stara Gradiska eller fördes till huvudlägret i Jasenovac överlevde sällan.
Efter kriget återförenades Stovan och Stava i Berlin.
- Vår ende son föddes 1945, berättar Stana.
Sedan far en skugga över hennes ansikte.
- När vi greps tvingades jag lämna bort min flickbaby i Stara Gradiska-lägret. Jag vet inte vad som hände med henne.
1992 kom kriget åter till deras stad. Paret flydde från sitt hem och bodde på olika ställen. När kriget var över kunde de återvända till sitt hus.
- Vi vet inte vilket krig som var värst. Vi var båda yngre under världskriget och hade mera att förlora då. Men krig är inte bra för någon.
Museet vid Jasenovacs huvudläger har varit stängt från 1991 till i år, kanske därför att så många kusliga och kontroversiella frågor förknippas med förintelselägret. För kort tid sedan återöppnades dock museet med en nygjord utställning. I år den 22 april, på årsdagen av lägrets befrielse 1945, hölls på platsen en stor minnesceremoni med tiotusentals deltagare. Där fanns överlevare och representanter för olika drabbade grupper, särskilt serber, judar och romer. Kroatiens president Stipe Mesic höll tal, en symboliskt viktig markering.
Det är en solig och het vårsöndag. Någon svimmar. En ambulans kör fram. En grupp uppklädda romska ungdomar står för sig i ett hörn. En lång kö av människor, däribland många judar med kalotter, väntar på sin tur att få lägga ner kransar vid minnesmärket, som är en enorm betongblomma.
x
Foto © Sommelius 2007
Jasenovac-lägret, "Jugoslaviens Auschwitz", förstördes under 90-talets krig. I vår har lägermuseet återinvigts och på årsdagen av lägrets befrielse genomfördes en stor ceremoni, där bland andra Kroatiens president Stiipe Mesic deltog. Bilden: Bogdan Bogdanovics monument, en stor blomma av betong.
Monument är viktiga symboler. På andra sidan floden, i vad som nu är Bosnien, ligger underlägret Gradina, med stora fält där massgravar markerats. Ett fält är de döda barnens massgrav. Just vid floden finns en bastant sotig liggande trädstam, uppsatt som ett monument. Först efter en stund inser jag att just det här trädet användes i stor skala för hängningar. I Jasenovac med underläger fanns inga gaskammare. Massavrättningar utfördes på det mest brutala sätt med primitiva medel.
Foto © Sommelius 2007
Monument i underlägret Gradina, på den bosniska sidan av floden Sava, det träd som under koncentrationslägeråren användes för hängningar.
Ibland saknas helt minnesmonument, som i Stara Gradiska, ett annat av Jasenovacs underläger. Jag frågar efter lägret, efter ”logor” och folk pekar, alla vet ju, åtminstone de lite äldre. Ingenting påminner om att just här har utförts de mest vidriga krigsförbrytelser och att ustajas största barnläger fanns här.
I dag leker andra barn vid ruinerna av lägret. I en före detta toalett har någon sprayat det mest förbjudna, ”leve ustasja”.
Ruinen utstrålar en kuslig kyla. Murarna runt den har delvis rasat samman och jag ser besynnerliga källargångar och valv. Byggnaden kom till på 1800-talet, här vid ”militärgränsen” mellan väst och öst, mellan Österrike-Ungern och det osmanska turkiska väldet, som en österrikisk gränsfästning.
Foto © Sommelius 2007
Stara Gradiska, ett av Jasenovacs underläger, inrymt i en gammal österrikisk försvarsanläggning, som i dag ligger på den kroatiska sidan av floden Sava. Ingenting påminner om ruinens kusliga historia, den bara står där. Barn spelar fotboll på ett fält i närheten. Här fanns ett av ustasja-fasisternas värsta barnläger.
- Jag var åtta år gammal när jag kom till Stara Gradiska, berättar Ilija Jovanovic.
Den elfte oktober 1942 fördes alla invånarna i Kukunjevac av ustajas till byns kyrka. Där skiljdes männen från kvinnor och barn.
- Jag fördes till Stara Gradiska till ett slags gammal fabrik, som vi kallade för ”katakomberna”. Många blev slagna men jag klarade mig. Jag blev åtskiljd från min mamma. Efter ett par veckor fördes vi vidare till ett annat läger. Många mådde mycket dåligt då av undernäring och misshandel. Min bror dog.
300 av byborna i Kukunjevac slaktades av ustasja. På platsen fanns ett monument, som förstördes i det senaste kriget.
I byn Jasenovac bor jag på värdshuset Gostionica Kod Ribica. På eftermiddagen efter ceremonin är det full rusch i den enkla restaurangen. Det kroatiska parlementets talman är där och låter fotografera sig med värdshusvärdinnan, Ziza Juric, född i Dubica i Bosnien.
Hon skiner upp när jag berättar att jag kommer från Sverige.
- Jag har varit i Sverige två gånger och hälsat på mina släktingar i Halmstad och i Flen.
På kvällen serverar Ziza ställets delikata specialitet, fis paprikas, paprikasoppa gjord på flera sorters flodfiskar.
Byn Jasenovac ligger i utkanten av Lonjsko polje, ett sällsamt naturreservat som omfattar de stora våtmarkerna på floden Savas norra kroatiska sida. Traktens stora ekskogar står återkommande under vatten. Mängder av storkar håller till i Lonjsko Polje, där tiden stannat på 1800-talet. Byarnas egenartade trähus av ek är osannolikt vackra och på de flesta finns storkreden.
Hit ner tycks inte krigen och ondskan ha nått och inte heller turismen märkligt nog. Fast nu talar man om agroturism och visar bondesamhällets redskap på flera etnografiska museer. Och storkarna ruvar på alla taken och betraktar upphöjt oss människor.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|