TFF Home | About us	Forums	Iraq Forum	Features by others	Links to all issues
New stuff	Associates' articles	Burundi Forum	Publications on-line	Paul McCartney
Nyt på nordisk	Jonathan Power	EU conflict-handling	The 100 best books	Annual Reports
TFF Associates	Nonviolence	Reconciliation project	Øbergs Kalejdoskop	Support TFF on-line
Activities right now	Gandhi & India	Teaching & training	Oberg's photos	Support TFF off-line
PressInfos - Analyses	Macedonia Forum	Lærestof på dansk	TFF News Navigator	Contact

Den danske diplomaten Søren Jessen-Petersen är högsta myndighet i Kosovo och är SRSG där, dvs FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilde representant. Trots detta verkar det inte som om det i någon huvudstad, i mederna eller i FN i New York höjs ett enda ögonbryn när han förbehållslöst tar herr Ramush Haradinaj i famnen, denne före detta ledare för den olagliga Kosovos Befrielsearmé (UCK) och före detta premiärminister i det icke-oberoende Kosovo som nu åtalats för krigsförbrytelser av Haagtribunalen.

Relevanta länkar här

Søren Jessen-Petersen tar Haradinaj i famn

I ett uttalande med anledning av Haradinajs avgång lovordade Jessen-Petersen honom för hans "dynamiska ledarskap, starka engagemang och vision" och sade att "Kosovo står i dag närmare än någonsin att uppnå sin strävan att få till stånd en lösning av sin framtida ställning". Han kallade honom sin "nära medarbetare och vän". Trots att premiärministern inte hade något annat val än att frivilligt bege sig till Haag, lovordade Kofi Annans representant honom för den "värdighet och mognad" han visat när han beslutat sig för att göra detta. Han gav också uttryck för sin förståelse för "den chock och den vrede" som folket i Kosovo måste känna över händelsen, varvid han med "folket" givetvis åsyftade enbart albanerna och knappast serberna, romerna och de andra minoriteterna som bor där.

Søren Jessen-Petersen fortsatte sedan med att säga något som förtjänar att citeras i sin helhet.

"Det beslut som herr Haradinaj offentliggjorde, att han skulle samarbeta med Tribunalen, trots att han är fast övertygad om att han är oskyldig, och fastän det är plågsamt för honom, för hans familj, för Kosovo och för hans många vänner och medarbetare, bland andra i UNMIK, är samtidigt ett exempel på Kosovos växande politiska mognad som ansvarskännande medlem av världssamfundet. Jag är övertygad om att herr Haradinaj åter kommer att kunna tjäna Kosovo, för vars bättre framtid han offrat och bidragit så mycket."

Såvida inte FN:s generalsekreterares särskilda representant antyder att det är att tjäna Kosovo att Haradinaj beger sig till Haag - vilket inte är så troligt med tanke på andra delar av hans uttalande - uttrycker han här att han tror att herr Haradinaj är oskyldig och att hans återvändande vore en tjänst åt Kosovo. Är inte detta sensationellt? Man undrar huruvida generalsekreterarens representant antyder att Haagtribunalens åtal är ett misstag eller är ej allvarligt menat? Visar Kofi Annans representant ett visst förakt för tribunalen, som upprättades 1993 av just den organisation han representerar?

Är han omedveten om vilken sorts organisation UCK var och att den, på ett tidigt stadium, av USA:s diplomater på hög nivå ansågs vara en terroristorganisation? Betraktar han varenda anklagelse mot Haradinaj framförd från Serbien (som Kosovo är en del av) som rena påhittet? Har han inte haft tillgång till underrättelseinformation om verksamhet som bedrivits av UCK-förband på den tid Haradinaj var en hårdför extremist med vapen i hand? Har han aldrig hört någon tala om detta i Kosovo? Eller är han så oförsiktig att han inte bryr sig om att ta reda på allt detta och tror att hans käre vän Haradinaj var författningsenligt ur stånd att göra några dåliga saker då på 90-talet? Relevanta länkar här

Det säger sig självt att var och en ska anses vara oskyldig tills han bevisats vara skyldig. Det gäller även Haradinaj. Men att "vara övertygad" om att han är 100% oskyldig och kommer att återvända till Kosovo är att göra en politisk markering långt bortom detta. Och en sak är säker: ingen internationell diplomat och endast fåtalet medier har respekterat den omnämnda principen när det gäller Milosevic eller andra som åtalats av Tribunalen.

Förklaras sympatiyttringen av världssamfundets rädsla för misslyckande?

Søren Jessen-Petersen är varken naiv eller oerfaren. Därför återstår det två förklaringar: A) Hans hemtrevliga prat om sin potentiella krigsförbrytarvän är vad han blivit tillsagd att säga av några deltagare i händelsernas större spel; det är inte Kofi Annan, vars eget uttalande var mycket försiktigare. Denna förklaring kan inte uteslutas. Eller B) Detta är ett exempel på den sjaskighet som kommit att känneteckna världssamfundets politik för konflikthantering i Kosovo. Varför det?

Eftersom detta är ett uppenbart misslyckande på konflikthanteringens och fredsuppbyggnadens område. Sex år efter Natos bombningar och alla de underförstådda löftena till den albanska sidan om oberoende, vill de hårdföra bland albanerna och många vanliga albaner att världssamfundet mycket snart skall åstadkomma något. Tyvärr finns ingen livsduglig lösning i sikte. Av mycket goda skäl håller det albanska tålamodet på att ta slut. Jag vet efter mina besök i provinsen att ingen iakttagare där vågar utesluta att vi kan få bevittna vad som helst från lokala upplopp till krig om albanerna inte får se några framsteg i riktning mot formellt oberoende. Och vem ska garantera Kosovo detta? Herr Clinton och Madeleine Albright? Av The International Crisis Group - en nära-governmental organisation som nu bedriver en kampanj för Kosovos oberoende med sina proalbanska lobbyister och anhängare av Natobombningar? Eller FN:s säkerhetsråd - som emellertid inte kommer att kunna göra det. Att stycka av provinser och göra dem till stater genom att bomba är lite för mycket för för dem som själva har utbrytarprovinser.

Det internationella samfundet orar sig, rått uttryckt, för att till slut ställas inför i stort sett samma utmaningar från vännerna efter 1999 som ledarna i Belgrad, fast mycket värre, eftersom Milosevic trots allt aldrig lovade Kosovo något slags oberoende.

Det internationella samfundet i allmänhet och säkerhetsrådet i synnerhet kan inte samla sig till en insats, utom i ett avseende eftersom det bidrar till att skyla över det egna misslyckandet: skyll på Belgrad för allt som gått snett de senaste tio åren och lovorda albanerna i rollen som oskyldiga offer. Sådan är den politiska psykologin bakom bakom rubrikerna och uttalandena. Ta parti för den ena och försök hur som haver att se ut som opartisk medlare och förhandlingsledare. Nå, det kan Jessen-Petersen inte längre vara. Hans uttalanden är ett pyramidalt misstag från synpunkten av att bygga förtroende hos serberna och de andra minoriteterna i Kosovo och hos Belgrad. Och tvärtemot vad han och många andra tycks tro, kan man inte hitta någon hållbar lösning på Kosovos problem utan dem.

Skillnaderna mellan serber och andra åtalade folk

Serben president Milosevic kastades ut av sitt eget folk i en mirakulös ickevåldsaktion. Folket reste sig mot sin egen ledare, medan kroater, bosniaker eller albaner aldrig ens övervägde att ge uttryck för sitt förakt, om de ens kände något sådant, mot sina egna ledares manipulationer, korruption, militarism, nepotism, nationalism och mot den skam de drog över sina egna folk. Sedan fick premiärminister Zoran Djindic ingenting av vad han ska ha blivit lovad av västvärlden för att han utlämnade Milosevic till Haag, snarare är det troligt att hans handlande var ett av skälen till att han blev mördad.

Under de senaste månaderna har sex höga serbiska officerer accepterat att som Haradinaj bege sig till Haag. Inga internationella lovord för dem inte. I stället hör man mantrat att Belgrad måste utlämna Karadzic och Mladic. Finns det någon som allvarligt tror att Nato på tio år inte kunnat finna dem i Bosnien eller att Natostaterna inte har underrättelsetjänst som vet var de befinner sig? Belgrad får hela tiden höra att de måste finnas i Serbien och att Belgrad måste samarbeta med Haagtribunalen för att få någon hjälp och få dörren till EU-integration att öppna sig om än aldrig så lite. Detta är så bisarrt som det kan bli. CIA:s och FBI:s folk har inbjudits av myndigheterna i Belgrad att komma och hitta dem i Serbien. Under omkring ett år har de inte lyckats med det. Kan det vara att någon vill undvika att anhålla dem och ha dem som ett kort att spela ut mot Belgrad?

Det må vara hur det vill med den saken, men man bör komma ihåg två ting: För det första att "balkanisering" är en beteckning som är alltför trevlig för det principlösa spel som det internationella samfundet bedrivit i detta område under det senaste cirka 15 åren. För det andra har Søren Jessen-Petersen skänkt världen en ny distinktion, nämligen den mellan å ena sidan våra goda vänner potentiella krigsförbrytare som förtjänar vår sympati för att de godtar vad lagen säger och å andra sidan de andra som gör samma sak men som inte förtjänar lovord.

Man undrar hur Kofi Annan känner sig när hans representant omfamnar en man som åtalats för krigsförbrytelser vid FN-tribunalen? Vi vet inte det, men han har skäl att hoppas att ingen ledande dagstidning kommer att börja undersöka det dagliga samarbetet mellan FN och de albanska exteremisterna - och Haradinaj är inte den ende - i provinsen Kosovo sedan 1999.

© TFF and the author 2005

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links