TFF logoFORUMS Meeting Point
NEWPRESSINFOTFFFORUMSFEATURESPUBLICATIONSKALEJDOSKOPLINKS


EU-medlemskap: lösning på Cypernkonflikten?

 

Av Ann-Sofi Jakobsson

 

I somras bekräftade EU-kommissionen sitt beslut från mars 1995 att som ett led i den planerade utvidgningen av unionen inleda medlemskapsförhandlingar med Cypern.

Den 12 - 13 december 1997 ska EU:s regeringschefer vid ett toppmöte i Luxemburg bestämma vilka av de tio kandidatländerna som EU skall påbörja en förhandlingsprocess med.

Hur än EU väljer att hantera Cyperns väg mot medlemskap kommer det att få återverkningar på den potentiellt explosiva relationen mellan öns grek- och turkcyprioter.

 

Cypern, som har haft ett associationsavtal med EG/EU sedan 1973 och en tullunion sedan 1988, ansökte 1990 om fullt medlemskap. 1993 passerade ansökan det första nålsögat. Då uttalade EU-kommissionen i en avi att Cypern uppfyllde de ekonomiska villkoren för fullvärdigt medlemskap.

Däremot innehöll avin reservationer kring huruvida Cypern kunde anses uppfylla de politiska villkoren för medlemskap, bland annat kravet på fri rörlighet, så länge den långvariga konflikten på ön var olöst.

I Agenda 2000, EU-kommissionens rapport om unionens utvidgning som offentliggjordes den 15 juli i år, konstaterade kommissionen emellertid att medlemskapsförhandlingarna med Cypern kan inledas även om en politisk uppgörelse i konflikten inte nåtts.

Vidare uttryckte kommissionen en förhoppning om att detta beslut skulle underlätta en lösning av konflikten men underströk samtidigt att medlemskapsförhandlingarna bör inledas även om inga framsteg görs i denna fråga.

Med det intensifierade internationella intresse som nu riktas mot Cypern har denna långvariga konflikt hamnat vid ett vägskäl.

 

En delad ö
Cypern är sedan den den turkiska invasionen 1974 delat i en grekcypriotisk zon i söder och en turkcypriotisk zon i norr.

Sedan ön delades har de båda delarna utvecklats i olika riktning.

Turismen flyttade efter den turkiska ockupationen söderut och har där bildat förutsättningarna för en snabb ekonomisk utveckling.

Södra delen av Cypern är i dag ett modernt samhälle med nästan obefintlig arbetslöshet och en mycket välutbildad befolkning.

Den turkcypriotiska republik som utropades 1983 saknar med undantag för Turkiet internationellt erkännande.

Turkiet har ehar dock ingen av dem tagit ett enda steg för att realisera denna överenskommelse. Båda parter har i stället knutit allt tätare band med respektive moderland vilket bidragit till att fjärma öns delar från varandra.

Sedan överenskommelsen ingicks har turkcyprioternas position utökats till att omfatta krav på internationellt erkännande av deras statsbildning.

 

Parternas positioner
Medan grekcyprioterna vill se en federation med en stark centralmakt och ett tillbakadragande av alla utländska trupper vill turkcyprioterna endast se mindre förändringar i status quo.

Med samordning i frågor av övergripande natur, utrikespolitik, finanspolitik, juridiskt regelverk etc, vill turkcyprioterna att de ingående delstaterna ha ett omfattande självstyre i vad som snarare liknar en konfederation än en federation.

För grekcyprioterna är det primära målet att den turkiska ockupationen av drygt en tredjedel av ön upphör medan turkcyprioterna framför allt är angelägna om att tillerkännas rätten till självbestämmande, om än som ett led i upprättande av en gemensam federation.

Turkcyprioterna menar vidare att det under en övergångstid är nödvändigt att rörligheten mellan delstaterna begränsas och att Turkiets militära närvaro kvarstår.

Situationen är således den att det på Cypern de facto finns två politiska administrationer, varav endast den ena har omvärldens erkännande och ses som representant för hela ön, och att parterna står mycket långt ifrån varandra ifråga om den framtida gemensamma statsbildningen.

Frågan om EU-medlemskap ställer de olösta kärnfrågorna i konflikten i blixtbelysning.

 

Vem ska företräda Cypern i medlemskapsförhandlingarna?
Cyperns ansökan om EU-medlemskap, som rörde medlemskap för hela ön, var ett ensidigt initiativ från den grekcypriotiska administrationen.

Hittills har Cypern i kontakterna med EU enbart företrätts av den grekcypriotiska regeringen i dess egenskap av internationellt erkänd representant för ön.

EU har uttryckt önskemål om turkcypriotiskt deltagande i förhandlingarna om anslutningsförfarandet och har uppmanat den grekcypriotiska regeringen att även inkludera turkcyprioter i förhandlinsgdelegationen.

Ett sådant erbjudande har också utgått men tillbakavisats av turkcyprioterna med hänvisning till att det vore att erkänna den grekcypriotiska administrationens rätt att företräda hela ön.

Turkcyprioterna har i stället krävt att EU respekterar deras rätt att företrädas av sina valda representanter.

 

Vilket Cypern är det som kommer att upptas som medlem i unionen?
För grekcyprioterna är denna fråga inte problematisk. De betonar kontinuiteten mellan den nuvarande republiken och en framtida gemensam federation.

Enligt deras syn kan den existerande staten både ansöka om och beviljas medlemskap för att senare, när konflikten funnit en lösning, reformeras i federal riktning.

I det fall konflikten inte är löst när tiden för medlemskap är inne menar grekcyprioterna att den norra delen av ön senare kan ansluta sig till EU på samma sätt som skedde med Östtyskland vid den tyska återföreningen.

Turkcyprioterna däremot menar att den framtida statsbildningen måste ses som en helt ny stat. Eftersom grek- och turkcyprioter ska vara likställda denna nya stat är det enligt dem orimligt att de är uteslutna från förhandlingarna och därmed inte kan påverka anslutningsförfarandet.

Enligt turkcyprioterna måste frågan om EU-medlemskap skjuta upp tills dess att det råder enighet om den framtida statsbildningen.

Vad har då EU för alternativ?

 

EU:s alternativ
EU kan fortsätta att hantera anslutningsförfarandet som hittills, det vill säga med den grekcypriotiska regeringen som motpart.

Eftersom det för turkcyprioterna är oacceptabelt att ingå i denna förhandlingsdelegation innebär det att de lämnas utanför processen. Detta skulle sannolikt leda till att öns delning permanentas.

EU kan också gå med på de turkcypriotiska kraven att förhandla direkt med deras regering, det vill säga inleda separata medlemskapsförhandlingar med norra Cypern.

Detta är en mindre framkomlig väg. Dels skulle grekcyprioterna och Grekland motsätta sig den,n mycket omfattande militär närvaro i norr. Ockupationen har i flera resolutioner fördömts av FN, som också uppmanat sina medlemsstater att bojkotta den turkcypriotiska statsbildningen.

Turkcyprioternas BNP per capita uppskattas till en tredjedel av den i söder och de ärhelt beroende av ekonomiskt stöd från Turkiet.

Såväl grek- som turkcyprioter fäster stora förhoppningar vid EU och ser i medlemskapet en möjlighet till lösning av konflikten.

Särskilt för turkcyprioterna skulle ett EU-medlemskap innebära uppenbara fördelar genom möjligheten till ekonomiskt stöd och ett slut på den internationella isoleringen.

 

Principöverenskommelse
Hittills har förhandlingarna mellan grek- och turkcyprioter resulterat i ett antal principöverenskommelser om ramarna för en lösning av konflikten.

I två överenskommelser från 1977 och 1979 enades parterna om att det på Cypern ska upprättas en gemensam federal statsbildning, med en grekcypriotisk och en turkcypriotisk delstat för att spegla den demografiska uppdelningen.

Hittills vilket skulle kunna hela utvidgningsprocessen, dels saknas det internationell stöd för detta agerande som skulle tolkas som ett erkännande av den turkcypriotiska statsbildningen.

EU kan vidare söka involvera turkcyprioterna på ett inofficiellt plan utan att direkt förhandla med de folkvalda ledarna. Detta har man redan i viss mån försökt, vilket har väckt en stark opposition bland turkcyprioterna. Även den turkcypriotiska oppositionen motsätter sig EU:s försök att förbigå de officiella representanterna.

Ett annat alternativ för EU är att involvera turkcyprioternas officiella representanter i förhandlingarna på ett sätt som inte innebär att man att erkänner deras statsbildning.

Detta skulle kunna uppnås genom att man tillämpar den princip som gäller i FN-förhandlingarna, det vill säga att båda ledarna ses som företrädare för sina respektive folkgrupper, inte för stater. En sådan "devalvering" av den internationellt erkända grekcypriotiske presidentens ställning skulle emellertid väcka starkt motstånd.

Återstår alternativet att mandatet för Cyperns officiella förhandlingsdelegation omformulerades så att denna förhandlade å den framtida federala statens vägnar. Därmed skulle en möjlighet att involvera de officiella representanterna för turkcyprioterna öppna sig.

Detta alternativ är dock inte förenligt med den både bland grekcyprioter och inom EU rådande synen att den framtida EU-medlemmen Cypern är en reformerad variant av den nu existerande staten.

 

Två scenarier
Genom frågan om EU-medlemskap har nu Cypernfrågan hamnat vid ett vägskäl. Två framtidsscenarier för Cypern kan urskiljas.

I ett scenario kan EU på sikt bidra till att Cypern återförenas genom att erbjuda en ny politisk kontext för relationerna mellan grek- och turkcyprioter.

Även om separationen mellan norr och söder under en överskådlig framtid kommer att fortsätta att vara betydande är det realistiskt att tänka sig att ett EU-medlemskap på längre sikt skulle urholka gränsens praktiska betydelse och därmed underlätta processen mot reell återförening.

Detta scenario skulle kräva en paketlösning där också Turkiet ingick. Eftersom Turkiet, som allt mer otåligt insisterar på att den tullunion som ingicks i december 1995 ska utvecklas till fullt medlemskap, ännu inte ansetts uppfylla vare sig de politiska eller ekonomiska kraven på EU-medlemskap måste unionen finna ett annat sätt att "uppgradera" relationen.

I ett annat scenario kan EU-processen i stället leda till att öns delning permanentas.

I detta scenario skulle den av grekcyprioterna kontrollerade södra delen av ön uppgå i den europeiska unionen medan den norra delen skulle bli en turkisk provins.

Detta scenario är troligt i det fall EU väljer att gå vidare i medlemskapsförhandlingarna med enbart den grekcypriotiska adminstrationen och utan att ställa krav på framsteg i fredsförhandlingarna. Risken är då stor att integration med Turkiet kommer att ses som ett oundvikligt alternativ för turkcyprioterna i norr.

Vidare steg mot en permanent delning av Cypern skulle innebära en ökad risk för en militär konflikt som även skulle inbegripa Grekland och Turkiet.

 

© Ann-Sofi Jakobsson

 

Av Ann-Sofi Jakobsson, doktorand vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet och styrelseledamot i TFF

 

 

 


Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links



The Transnational Foundation for Peace and Future Research
Vegagatan 25, S - 224 57 Lund, Sweden
Phone + 46 - 46 - 145909     Fax + 46 - 46 - 144512
http://www.transnational.org   E-mail: tff@transnational.org

Contact the Webmaster at: comments@transnational.org
Created by Maria Näslund      © 1997, 1998, 1999 TFF