Vad
är fred?
En personlig och
uppfordrande
betraktelse
Av
Erni
Friholt, TFF rådgivare
19:e juli 2005
Fred är det när det inte
är krig. Klart som korvspad?
När det är fred, sa min
pappa till mig, då ska vi köpa det där
pianot som du längtar efter. Jag var åtta
år och slutet på det andra världskriget
var nära. När det är fred, då
köper jag jordbruksmaskiner för sparpengarna,
och startar en affär. När det är fred,
behöver bönderna sådana maskiner. Bara
det blir fred, så...
Men innan dess hann fler bomber
falla på vår by och min pappa blev skjuten,
om med tysk eller rysk kula är ovisst. Och min
storebror återvände inte från
Ryssland.
Men så blev det ju fred i
alla fall. Fast det var inte alls ett sådant jubel
jag senare såg på film från Kungsgatan
i Stockholm.
Den fred som kom då i maj
1945 till vår by i Österrike smög sig
på lite peu à peu liksom. För mig var
det ingen större skillnad egentligen, annat än
att pappa var död, sparpengarna inte pappret
värda de var tryckta på, vårt hus utan
fönster, ingen elektrisk ström på ett
år, lik som flöt på floden, så vi
blev förbjudna att bada hela den sommaren. Och
mycket lite mat.
Befriarna, ryssarna, som av
befolkningen dock envist kallades för
ockupationsmakt, skulle vi inkvartera. Vi hade
skrämts med att de åt barn levande och
länge fanns en stor rädsla hos mig och alla
andra. Det visade sig snart att de var mycket snälla
mot oss barn, och förmodligen överlevde vi
hyggligt tack vare att de delade med sig av sina
små matransoner. Att mamma fick vara "till lags" av
och till anade jag, men slog bort som något som
inte jag hade med att göra.
En lång inledning på
ovanstående frågeställning: Vad är
fred?
En åttaåring i Irak, i
Afghanistan, i Tjetjenien och på många andra
ställen där krig övergått i fred
idag skulle nog kunna svara ungefär som jag för
60 år sedan. Det är det sorgliga och utmanande
och ovärdiga.
Jag lärde mig många
läxor med kroppen som barn.
Till exempel lärde jag mig att
hunger känns som krig i magen. Med hungrande barn i
Indien, i Bangladesh, i Afrika som jag senare i livet kom
i kontakt med kände jag genast en stor gemenskap.
Och vreden tog tag i mig. Detta är krig, tänkte
jag. Fastän inga bomber faller. Låt gå
att det verkligen fanns lite mat när jag var barn,
men i Bangladesh år 1974 användes maten som
vapen.
Ryssarna hade jag lärt mig
frukta, tills jag träffade några. Varför
skulle Österrike föra krig mot dom, undrade
jag? Men när vi gick fredsmarschen till Minsk
år 1982 och skrev positivt till våra
tidningar om det, kallades vi hjärntvättade.
Lurade av kommunisterna. De kan aldrig ha träffat
någon ryss, tänkte jag. Kalla kriget kastade
sin skugga.
Sverige på 50-talet upplevde
jag med sina lugna gröna förorter, den
sävliga vänligheten och en viss
självgodhet: Var glad att du sluppit ut nu, flicka
lilla.
Många analyser läste
jag, många teorier tog jag till mig. Men alltid
gnagde de outtalade frågorna: Jaha, och vad har du
tänkt göra åt det?
Med mina barnerfarenheter i bagaget
byggde jag sakta men säkert upp en grundmurad
övertygelse om fredens beskaffenhet:
Freden finns i ett samhälle
som strävar efter frihet från hunger, frihet
från våld, frihet från hat och
misstänksamhet mot "de andra". Var finns detta
idealsamhälle? Och vems är ansvaret att det
byggs?
Mina svårigheter började
med att jag ville förena det stora med det lilla.
Det globala med det lokala. Otillräckligheten slog
sina klor i mig.
Jag gick med i fredsrörelsen.
Där vågade jag inte skratta, eftersom vi
behandlade så allvarliga frågor. Jag gick med
i kvinnorörelsen. Där blev jag så ledsen
å alla förfördelade och våldtagna
kvinnors vägnar så jag blev helt
tillintetgjord. Jag gick med i miljörörelsen.
Där skrämde Rachel Carsons bok Tyst
Vår livet ur mig. Och alla domedagsprofetior
slog mig till marken.
När kom vändningen? Den
kom väl också peu à peu, som freden en
gång i min barndom. Och med min älskade Ola.
Då var vi helt plötsligt två som av
hjärtans lust kunde skälla och gorma åt
alla fähundar i världen. Vi
överträffade varandra med att hitta
träffande beskyllningar. Men mera än detta
arbetade vi på alternativen. I stället
för. Man blir så påhittig när man
älskar. Man vill göra det så gott
för sin älskade. Man är så villig
att utöka sin välvilja till många fler,
ja till hela världen.
Medvetet målar jag nu i
rosenrött. Med den allvarliga undertonen: Det
behövs mera kärleksfullhet. Samhällen
där kärleken frodas, där den får en
möjlighet, där den gödslas och vattnas och
vårdas och omhuldas. Vems är ansvaret att ett
sådant samhälle uppstår?
Min tredje och allvarligaste och
viktigaste erfarenhet: Det kommer an på oss,
på dig och på mig. Vi är kuggarna i
livets hjul, vi är dess nav, vi är
huvudpersonerna i våra och andras liv, vi är
viktiga, vi är nödvändiga. Vi med
vår brinnande önskan att livet måste bli
bra för alla.
Gandhi myntade det underbara
uttrycket: Fred är vägen. Och Bertha von
Suttner (Nobels fredspris år 1905) uttryckte det
så: Den (freden) är inte målet, utan det
normala tillståndet av den mänskliga
civilisationen. Och Johan Galtung talar om verktygen:
Fred med fredliga medel. Konfliktlösning utan
våld. Det er grundnormen i FN:s stadga.
Så, vad kan vi nu verkligen
göra? I Sverige? Du och
jag i fredsrörelsen, i kvinnorörelsen, i
miljörörelsen?
Låta oss övertygas om
att vapen inte skapar fred. Fredsforskarna har gett oss
mängder med bevis. Vi, fotfolket ska sprida den
kunskapen, vi ska inte bara sitta hemma på
vår kammare och tycka och förfasa oss. Ut
bland folket! Säga vad vi vet, bilda opinion, vara
obekväma, demonstrera, anordna möten,
seminarier. Folkbilda!
Mycket aktivt ska vi
förändra de attityder som
upprätthålls av patriarkatets
våldskultur. Kvinnors rättigheter är
mänskliga rättigheter! Visa i praktisk handling
solidaritet med våldets offer, internationellt och
här hemma. Acceptera inte tillvänjningen till
våldet och våldsideologin!
Tillämpa en rättvis
handel, i ord som i praktiken. Alla kan bojkotta
Coca-Cola. Alla kan köpa rättvisemärkta
varor..
På vårt café
serverar vi rättvisemärkt kaffe, te och
choklad, tårtor och kakor med fina namn som Mahatma
Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg,
mandeltårtan Amandla Mandela, med mera.
Och så sjunger vi:
fredssånger, kvinnosånger, kampsånger,
kärlekssånger. Fred
med naturen och fred mellan könen.
Var med och bygg en fredlig
värld!
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Skicka denne artikeln till en vän
Send to:
From:
Message and your name
|