Jugoslavien
är värt en mera
seriös debatt
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
2 januari 2004
Debatt
Ordfront, Ljugoslavien och konformismens diktatur
Genom att studera de jugoslaviska krigen kan vi
skapa viktiga redskap för att motarbeta andra krig
och minska risken för att breda opinioner accepterar
propagandans förenklade fiendebilder, skriver
Sören Sommelius, med utgångspunkt i den
inflammerade debatten kring Ordfront.
I flera svenska tidningarhar den senaste tiden
förts en debatt om de jugoslaviska
sönderfallskrigen. Tidskriften Ordfront har
angripits och ifrågasatts framförallt i Dagens
Nyheter och Expressen. Det började i DN där
Maciej Zaremba gick till attack mot en artikel, i vilken
Björn Eklund i Ordfront intervjuade den amerikanska
författaren Diana Johnstone om hennes för
många kontroversiella bok om Jugoslavien.
"Ordfront förnekar folkmord" hette det redan i
Zarembas rubrik och i texten placerades Ordfront i
"brunvänstern". Diana Johnstone stämplades som
en folkmördarnas advokat.
På detta har följt en debatt som blivit
allt svårare för icke initierade att
följa. Med inkvisitorisk argumentering har Ordfront
angripits i allt högre tonlägen, av bland andra
Expressens kulturredaktör Per Svensson (med nya
fascistanklagelser, "rödbrun röra"). Svensson
var liksom Zaremba på 90-talet anhängare av
Sarajevolistan, som ville att vapen skulle sändas
till Sarajevoregimen.
Det är tongångar från den tiden som
dykt upp nu igen.
Jag menar att språkbruket är orimligt och
blockerar saklig argumentering. Den som
ifrågasätter fascistanklagelser blir per
automatik en fascistförsvarare eller
folkmordsförnekare i demagogisk debatt.
Och vem vill utsätta sig för det?
Jag tar trots det risken. Var ska man börja?
Kanske sommaren 1992. Det var då analogierna mellan
Bosnienkriget och andra världskrigets nazism
för första gången användes i
västmedierna. Då hade en bild av en mager man
bakom taggtråd i byn Trnopolje dramatiskt
påverkat världsopinionen. Daily Mirror
publicerade exempelvis bilden med rubriken "Belsen 92.
Horror of the new Holocaust".
I den aktuella svenska debatten har samma bild
använts gång på gång.
Men Bosnien 1992 var något annat än
Nazityskland under världskriget.
Jämförelsen blockerar all nyanserad analys. Och
"bilden på den magre mannen" är inte vad den
av många påstods vara. Jag menar att detta
kan sägas bortom allt tvivel. Ett jugoslaviskt
TV-team besökte platsen samtidigt som brittiska
TV-bolaget ITN. På de jugoslaviska filmbilderna
syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör
sin intervju. Av dessa bilder framgår att den
"magre mannen" inte är typisk för hur
männen i Trnopolje såg ut den där heta
julidagen 1992. Han blir intressant därför att
han liksom taggtråden passar in i fotografens
ˆ och våra ˆ förväntningar
på symboler för koncentrationsläger.
Phillip Knightley, expert på propaganda och
författare till klassikern "Krigets första
offer är sanningen", har understrukit detta.
ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar
människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men
den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha
presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att
just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet
påverkade världsopinionen och fick många
att tänka i termer av "Belsen i Bosnien".
För ITN var filmsekvensen en journalistisk bragd.
I en annons för den egna TV-kanalen citerade man
Sunday Times 9/8/92: "Tjugo minuter efter det att denna
rapport sändes på amerikansk TV ändrade
president Bush sin politik gentemot Serbien". I annonsen
fanns "bilden på den magre mannen". Det är en
korrekt beskrivning. Så stark var bildens
symboliska laddning.
Till saken hör att alla parter i kriget vid den
här tidpunkten anklagade varandra för att driva
koncentrationsläger. Det är ingen
tillfällighet att Trnopolje och Omarska ligger
ganska nära Jasenovac, andra världskrigets
vidriga ustasja-fascistiska koncentrationsläger.
Uppgifter om hur många som mördats i
Jasenovaclägret användes vid denna tid som
slagträn i den nationalistiska debatten,
särskilt av Kroatiens president Franjo Tudjman, som
ville göra upp med den kroatiska
skuldbördan.
"Bilden på den magre mannen" bidrog till att
många i väst såg serber som nazister
medan de bosniska muslimerna - den svartvita bildens
andra pol - blev "judarna" i de bosniska krigens grymma
värld.
Under krigen i Jugoslaviendemoniserade parterna
varandra. Vi "de goda" ställdes mot "dom andra", de
onda. Det är en retorik som sprider rädsla.
Måste en debatt i frågan föras i de
termerna år 2003 här i Sverige?
Vad hände egentligen i Trnopolje och Omarska? Och
i Srebrenica senare? Och i Bosnien under fyra ohyggliga
krigsår? Haagdomstolens protokoll ger viktiga
insikter om krigets vidriga grymheter och utbredda
människorättskränkningar. Jag hade trots
det önskat mig en bredare bild, kanske en
Sanningskommission av sydafrikansk modell för att
både bekräfta offrens lidanden och peka ut de
skyldiga men framförallt också söka
något slags detaljerad översikt av vad som
skedde. Den dag folken i f d Jugoslavien i stort kan enas
om krigens historia finns bättre
förutsättningar för försoning och
fred. Bara den som kan följa vägar till kriget
kan röja stigar till fred.
I debatten påstod Zaremba också att
Ordfront gjort sig till ett "språkrör för
Milosevic", ett alldeles orimligt
påstående.
All krigspropaganda demoniserar och personifierar
fienden. Krigets propaganda behöver "en ond man".
Medieprofessorn Stig Arne Nohrstedt diskuterar i
utmärkta "Kosovokonflikten, medierna och
medlidandet" (SPF rapport 190, 2002) hur den jugoslaviske
ledaren "konstrueras diskursivt som en renodlad fiende,
en ny Saddam Hussein, Hitler eller Stalin", också i
svenska medier.
En orsak till de jugoslaviska sönderfallskrigen
var en rad skrupellösa politikers agerande.
Milosevic var en av flera. Kroatiens Franjo Tudjman var
knappast en mindre skurk. Men han hade USA:s
stöd.
Om man vill förstå de komplexa krigen
på Balkan räcker det inte med "onda män",
då måste man framförallt diskutera de
konflikter som ledde till krig.
I Zarembas värld ingrep 1999 USA och Nato
"på Balkan för att sätta stopp för
folkmord". Hans artiklar i DN var till lika del
högljudda angrepp på Ordfront som
försvarsinlagor för USA:s destruktiva
Balkanpolitik. Det försvaret för bomberna
över Jugoslavien känns lika orimligt som dagens
massmediala ointresse för situationen på
Balkan.
Fyra år har gåttsedan NATO bombade
Jugoslavien och det är nu åtta år sedan
Daytonavtalet gjorde slut på striderna i Bosnien.
Men råder det fred och demokrati på Balkan?
Nej, knappast. Både i Serbien och i Kroatien finns
djupa demokratiska problem. Regionens ekonomier är
miserabla. Bosnien har blivit ett av Europas fattigaste
länder, trots massiv hjälp. Kosovo är i
praktiken ett internationellt protektorat där
minoriteternas rättigheter trots det kränks i
stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets
få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt
för både trafficking och narkotikahandel.
Men vem bryr sig? Ingen, kan det verka,
åtminstone inte våra medier. Jugoslavien
befinner sig i den svenska nyhetshorisontens absoluta
periferi, trots att så många människor
med jugoslavisk bakgrund lever hos oss.
Medierna i väst förmådde
dåligtgöra krigen på Balkan begripliga
medan de pågick. Därför vore det
angeläget med en debatt om vad som verkligen skedde.
Kanske är Diana Johnstones bok en god
utgångspunkt. Jag, som läst den, menar att
Ordfront borde fullfölja planerna på en svensk
översättning.
Mycket återstår då det gäller
90-talets Balkankrig att klargöra och nyansera
ˆ även allt det som hänger samman med den
nya världsordningen efter det kalla krigets slut.
Det handlar inte bara om Jugoslavien utan också om
den storpolitiska fortsättningen, de nya krigen.
Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars
militärutgifter är större än de tolv
följande ländernas sammanslagna. Efter
bombningarna av Jugoslavien 1999 ˆ i strid mot
folkrätten ˆ har Afghanistan och Irak
följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella
krig. Man frågar sig oroligt, vem står
näst på listan? Och när kommer
strategiska kärnvapen att användas?
FN har marginaliserats av ett USA styrt av en
aggressiv ultrakonservativ regim med brutalt
maktspråk mot världen i övrigt. Vi lever
i en tid, där inte bara terrorister utan också
stormaktsvåld gjort världen farligare. Vi
måste försöka se och förstå
det som händer. Och då utgör krigen
på Balkan första kapitlet i berättelsen
om den nya världsordningen.
Krigen i Jugoslavien utlöstes av både inre
och yttre aktörer. Hur mycket lättare blir det
inte för oss om vi bara fokuserar på
aggressiva nationalistiska jugoslaviska politiker och
bortser från omvärldens roll. Också
Sverige har ett ansvar, genom ett för tidigt
erkännande av Slovenien och Kroatien i januari 1992,
vilket bidrog till att förutsättningarna
för kriget i Bosnien skapades. Till saken hör
också att Jugoslavien var den tredje största
kunden till svensk vapenindustri.
Under det kalla krigetföre 1989 relaterades alla
konflikter till den övergripande
supermaktskonflikten i en tvåpolig värld.
Under 1990-talet ersattes det kalla kriget av varma krig
ˆ och världen blev mycket svårare att
förstå. Också därför vore
Jugoslavien värt en annan, seriös och
förutsättningslös debatt utan grova
beskyllningar av meningsmotståndare.
Genom att studera de jugoslaviska krigen kan vi, tror
jag, skapa viktiga redskap för att motarbeta andra
krig och minska risken för att breda opinioner
accepterar propagandans förenklade fiendebilder.
©
TFF & the author 2004
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|